Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 2

för Gud vete huru lång tid finge se henne, Då lade sig ett moln öfver hans ögon och en stopp i halsen hindrade honom att tala. Rosas fer försökte ej att dölja sin tankspriddhet. Han knappast yttrade ett enda ord under hela måltiden, och så snart den var förbi, lemnade han bordet. Vincenzo förebar trötthet och gjorde detsamma, samt tog farväl af Rosa för aftonen. Gudfar och gudson vexlade några få ord till afsked samt goda önskningar för natten; och derpå gick den förre in till sig, och Vincenzo upp i tredje våningen, der han stängde in sig i sitt rum, släckte ut ljuset, kastade sig ned å en stol och försjönk i djupa tankar — ifall det ständiga grubblandet på en och samma id kan kallas för tänke — skilda för evigt!4 Anande ett besök af Barnaby, hvilket han helst ville undvika, hade Vincenzo stängt in sig och släckt ut ljuset för att komma denne att tro att han sof. Icke långt derefter gjordes också verkligen ett försök att utifrån upplyfta klinkan, åtföljdt af en sakta knackning på dörren. Vincenzo rörde sig icke; han vågade knappast draga andan. Knackningen upprepades med korta mellanskof under nära en half timme, och upphörde derpå helt och hållet, och Vincenzo, lemnad åt sigsjelf, vred sig åter i samma oupphörliga inre kretsgång. Inemot midnatten aftog hans lidelses anfall något litet i styrka, och han kunde tänka — ack, med hvilken ömhet! — tänka på de många lyckliga stunder han hade tillbragt i detta sälla Eden, från hvilket han nu, var fördrifven; och med denna tanke kom en ström af passionerad tacksamhet mot honom, hvilken han, näst Gud, hade att tacka för allt hvad han var; och derpå följde en känsla af qvalfull ånger ötver den känslo