Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 1

ända från vaggan — han har blifvit uppfostrad tillsammans med henne, och han känner hennes tänkesätt. Han är inte rik, det är sannt, men det är inte bans fel — och för öfrigt, hvad bryr jag mig om för. mögenhet? Rosa kommer, Gud ske lof, att få tillräckligt för två. Nåväl, för att komma till saken — Federieo har, såsom en hederlig man egnar och anstår, vid slutet af sorgeåret erbjudit Rosa sin hand: och hvad tror du att den lilla hexun gjorde? — Jo, hon gaf houom ett tvärt atslag. Om icke den skugga, som skärmen kastade rundt omkring lampan, hade sträckt sitt vänliga skydd till Vincenzos ansigte, skulle äfven Rosas tackspridde fader icke kunnat untgå att draga några slutsatser rt dess plötsliga askfärgade Biekhet, då del Palmettos frieri nämndes, samt dess lika plötsliga rodnad vid underrättelsen om Rosas afslag. Ja, hon gaf honom ett tvärt afslagt. upprepade deu gamle manuen med stigande hetta; och af hvilken anledning? Jo, a skäl elltför orimliga för att en förståndig menniska skulle kunna lyssna dertill med tålamod; först och främst derför att han äl en officer i armena — likasom om inte krigareyrket, näst det juridiska, vore det mes hedrande — och för det andra, emedan har örfilade upp henne då hon var ett barn. Risum teneatis.s Mamsell Rocas fördom mot militärert sade Viacenzo, för att säga någonting, Sä af ett gammalt datum. Jag erinrar mig så långt tillbaka som år 1848, huru hon, då jag falade med henne om en krigares bant såsom den bäst pacesande lör mig, med er ton af verklig fosa afrådde mig från ett så dant förslag. Denna fördom står, för såvid jag vet, i sammanhang med och har sil