Aftonbladet – 3 februari 1864, sida 1

advokaten med ett emfatiskt utbrott af sjelfmedlidande: och det från ett håll der jag hade väntat mig stöd och tröst. Men jag är alltför egoistisk, — du måtte vara hungrig, inte sannt? Vincenzo försäkrade ait så icke var förbållandet. Tag en bit bröd och ett glas vin till dess qvällsvarden blir färdig.? Vincenzo förklarade ännu en gång att ban icke var hungrig, och att han föredrog ott vänta på qvällsvarden. Han siod som på nålar öfver att få veta hvad som var på tok i palatset. Nåväl dås, återtog herr advokaten, Sdå är det väl bäst att jag genast kommer fram med den beklagliga historien. Se här är den i största korthet, och nedsänkande sin väldiga lekamen i eo rymlig länstol, fortfor han i en mera affäremessig ton: fDu vet, likasom hvar menaiska vet — lippis et tonsoribus — att unge del Palmetto under någon tid, isynnerhet efter hans fars död, visat min dotter — hur skall jag säga? — mycken uppmärksamhet.4 (Vincenzos hjerta började klappa med våldsam häftighet.) utäkert har det inte heller undgått din skarpsynthet att jag under det :sista året svarare uppmuntrat den unge mannens frieri än motsatsen. Ja, detta parti motsvarade alla mina planer och önskningar. Federico har alla egenskaper för att bli mig en god måg och en förträfflig man åt Rosa — han har ett intagande yttre, en oförvitlig karakter, ett gladt lynne och den mest hedrande sambhällsslällnivg. Jag är alltför mycket filosof, utom ait jag är en gom sjelf arbetat sig upp, för att jag skulle lägga mera vigt en titel än den förtjenar — cmellertid kan en titel aldrig skada. För öfrigt har han känt henne så attväge