Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 1

Året 1852 utmärktes genom tvenne händel eer, hvilka bäda snarare voro beräknade at förmörka än upplifva hans uteigter. Dei första var markisens död efter en kort sjuk dom. Denna helt naturliga händelse, i be traktande af att den aflidne var nära åttic är. kunde ej röra honom synnerligt nära helst eom han just aldrig hade varit någo: gunstling hos den unge mannen. — Hvac som deremot i hög grad bragte hans bloc i svollning, var den särskilda arlen af viss: spekulationer, som framkallades i dagen a den gomle adeismannens frånfälle. — Vin cenzo måste på särskild inbjudning bivist hans begrafning, och hvad skulle han vä fiona i Ibella, der herr advokaten och Ros: bade slagit sig ned för vintern (det variJa nuari månad); hvad skulle han väl finna Ibella och Rumelli, der begratningen egd rum, om icke en stark tro att med de amle markisens död hade bortfallit det en a hindret för en äktenskaplig förening mel lan de båda förnämsta familjerna i Rumelli Det är icke svårt att gissa huru pass ange nämt för den unge mannens känslor dett allmänna domslut måste hafva varit, hvilke tillerkände hans födde rival det stora pris för hvars ernäeode han ansträngde hvarje nerv. Vi torde här i förbigående böra nämna att resan emellan Turin och Ibella vid den na tid var mycket lättare och kortare än di Vincenzo för fyra år sedan hade gjort der för första gången, den ver i sjelfva verke reducerad till några få timmars färd på jern väg. Piemont hade under tiden icke vari sysslolöst, och jeravägarne spredo nu sit nät öfver hela landets yta. Nu till den andra obehagliga omständig heten eller snarare förvecklingen af omstän digheter, som gjorde detta år till ett olyck ligt för Vincenzo. Vi måste på:förhanc nämna att signor Onofrio hade låtit förmi sig att mottaga en tillfällig beskickning til ön Sardinien — en beskickning som stod samband med reorganisationen af dervaran