Aftonbladet – 2 februari 1864, sida 1

nom. Detta hindrade honom likväl icke ati försvara regeringen och dess offentliga politik så ofta han hörde dem orättvist angrifå men all den grannlagenhet och god yothet, hvårmed han försvarade deras sak, kunde dock icke elltid rädda honom från hr advokatens dåliga lynne, hvsrvid Rosa vanligen lade sig emellan och uppträdde såsom fredsstifterska. Vincenzo visste icke huru han skulle uppfatta Rosas studerade reutralitet i sällskap, eller hennes bestämda tystrad rörande den omnämnda tvistepunkten, då han var ensam med henne; å andra sidan vågade han ick framkalla en förklaring, af fruktan att från en som så till själ och hjerta var tillgifven presterskapet framtvinga bekännelsen om en åsigt som stode i full strid mot hans egen. Såsom det var, kände ban sig full af tacksamhet mot henne för hennes oförtrutna bemödanden att jemka, eller, då dessa misslyckades, att ävägabringa en försoning. En dag, då hennes far och Vincenzo hade haft en skarp dispyt vid middegsbordet, sade hon till den sednare: Vore det inte så godt att helt och hållet skjuta politiken åt sidan, efter som ni och pappa aldrig kunna komma öfverens?4 Jag skulle ön ka attjag kunde det, sade Vincenzo; men ni vet att herr edvokaten framför allt tycker om en diskussion, och om han börjar, huru kan jag väl då anstän digtvis undvika att syara? Ja, det är sannt, sade Roga. Men skulle ni inte en smula kunna gå in på hans idber?4 Men om dessa idder äro hvad jeg anser vara stridande mot det sanne och rätta, ekulle ju ett dylikt medhåll vara en tydlig oärlighet, genmälte Vineenzo. Hon fuanderade ett ögonblick och sade derpå: Är pi säker på att ni står på san. vingens sida? : Jag är säker om att jog stär på den sid: som jag anser representera sanningen. Bossa såg för ett ögonblick ut som on