Aftonbladet – 1 februari 1864, sida 2

kelse. Ja, han var svartsjuk; ja, han äl skade Rosa, icke cndast såsom hans gode och vänliga matmor och välgörarinna, utar såsom den qvinna han önskade förvärfva sig till en evärdelig egendom. Vincenzo ble helt hvimmelkantig då han mätte det atstånd som skilde bondsonen och den fattige, be roende studenten från den rika och talang fulla arftagerskan och derpå sade han till sig sjelf: Om en stark kärlek och en stark vilja kunna slå en brygga öfver det svalg som skiljer oss, är jag karl till att göra det, hvaromicke skall jag dock alltid älska henne, tjena henne och vaka öfver henne från an. dra sidan at svalget. Så länge hon är lyck. lig, skall äfven jag vara lycklig. KAPITLET XXI. Hinder på vägen: Det kostade Vincenzo icke någon ansträngning att återgå till sina vanliga sysselsättningar i staden. Studier hade blifvit en verklig passion bos honom, och han hade den temligen sällsynta lyckan att på en gång knnna tillfredsställa sin böjelse och befrämja målet för sin nu bestämda ärelystnad. Hans juridiska studier upptogo ieke hela hans tid, af hvilken en betydlig del egnades åt andra, sjelftagna arbeten, Umgänget med student kamrater, som hade haft förmånen af en mera klassisk uppfostran, hade från första början gjort honom uppmärksam på hans egna beklagliga brister. Huru litet han än kände af det gamla Grekland och Rom, kände han dock ännu mindre till sitt eget lands historia och litteratur. Han hade aldrig läst en enda rad af Dante, Ariosto el ler Alfieri. Geografien var för honom en förseglad bok. Han vinnlade sig om att fylla dessa luckor och lyckades under tidens lopp rätt väl deruti. Det hvaruti han först och hastigast satte sig in var franska språket. Den hyresgäst, som hade kommit i stället för signor Önofrio, var händelsevis en savoyard, som övskade lära sig italien