Aftonbladet – 1 februari 1864, sida 2

ske författaren Möller. Atskilliga tyska tidningar ha berättat, att preussiska regeringen företagit sig, i sammanhanrg med rustningarne till det förestående kriget mot Danmark, att i Wismars hamn bereda en depöt af krigsförnödenheter, till en början bestående af stenkol, för preussiska flottans behof. Det torde at denna anledning icke vara ur vägen att tillse huruvida en sådan åtgärd är med gällande internationella fördrag öfverensstämmande. Det är allmänt bekant, att staden Wismar med tillhörande landområde samt ön Poel och amtet Neukloster, tillsammans utgörande 5!, qvadratmil, genom westfaliska freden tillföll svenska kronan. Mindre kändt torde deremot vara, på hvad sätt och under hvilka vilkor denna besittning kommit att från Sverge öfvergå till storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin, under hvilket den för närvarande lyder. Detta skedde på grund af en år 1803 afsluten konvention mellan Gustaf IV Adolf af Sverge och hertig Fredrik Frans af Mecklenburg-Schwerin. Genom denca konvention pantsaites Wismar jemte Poel och Neukloster på hundrade år till hertigen af Mecklenburg för en summa af 1,250,000 rår Hbgr bko. Det vore högst intressant att erfara huruvida efter nämnde tid något nytt afial om denna besittning blifvit afslutet. Vi ba åtminstone icke kunnat erfara att detta är förhållandet och ha derför icke ansett det otjenligt att erinra derom, att, så framt konventionen ef 1803 ännu ör i gällande kraft, Mecklenburg en dast eger nyttjanderätten (la pleine et entigre possession usufructuaire) till staden Wismar med Poel och Neukloster, och detta dertill under åtskilliga vilkor, som välförijena att ihågkommas i en tidpunkt sådan som denna. Elfte artikeln i konventionen stadgar, att Wismar och de öfriga pantsatta besittningarne aldrig få föryttras, säljas, pantsättas, borttestamenteras eller på något annat sätt afirädas till hvilken makt eller stat det vara må, utan böra dessa besittningar förblifva pantsatta endast och uteslutande hos hertigarne af Mecklenburg Schwerin. Femtonde artikeln stadgar, att enär konungen af Sverge genom en äldre traktat med en annan makt törpligtat sig all aldrig befästa staden och hamnen Wismar, på hvad sätt eller under hvad förevändning det vara må, så ölverflyttar hertigen af Mecklenburg-Schwerin på sig och aina efterträdare denna konungens at Sverge förbindelse för hela pantsättnivgstiden. Slutligen innehåller sjuttonde artikeln, att man ömsesidigt öfverenskommit, att Wis mars hamn aldrig får inrättas till örlogshamn till begagnande af någon främmande makt eller stat, och detta utan undantag. (On est reciproqaement convenu que le Port de Vismar ne sera jamais constitu Port de Guerre, å Masage daucune Puissance ou Etat tran ger, et cela sans exception.) De höga kon trahenterna — heter det vidare — förstå med örlogshamn en sådan, i hvilken bevä rade fartyg, af hvad storlek, byggnadssätt och benämning det vara må, skulle stationeras eller tillåtas, vare sig uttryckligen eller genom tyst medgifvande, att vara stationerade. Om verkligen, såsom vi förmoda, kon ventionen med Mecklenburg af 1803 ännu är i gällande kraft, är alltså Sverge fullt berättigadt att protestera emot inrättandet af Wismars hamn 4till varaktig eller tillfällig station vare sig för preussiska flottan eller för någon annan, kvilken det vara må. Medan vi tala om ifrågavarande törpantningsaftal, torde det vara för våre läsare af intresse att erfara, att de pantsatta besittningarne kunna efter förloppet af 100 år frän konventionens undertecknande återlöas mot erläggande af den lånfängna summan med ränta på ränta! Konventionen, som torde kunna betraktas såsom ett äkta procenteri aftal, stadgar rörande ränteberäkningen för händelse af återlösning, att räntan beräk nas till 5 procent, af hvilka 2 anses motsvara de pantsatta possessionerna och 3 procent läggas till det produktiva kapitalt Denna kalkyl förfaller likväl ifallingen återlösen ifrågakommer, 1 sådant fall anses nemligen panten och den länfångna summan såsom varonde af lika värde och pantens af-kastning innefatta godtgörelse för räntan å lånet. Det förtjenar äfven erinras, att svenska kronan icke blott lemnade de ifrågavarande besittningarne i pant för lånet utan dessutom för dess erbållaude för alltid afstod från rättigheten att upptaga de redan 1714 af Ulrika Eleonora pantsatta inkomsterna af Warnemindetullen. Finner Sverge, efter de hundra årens förlopp, sig icke sinnadt begagna sig af lösningsrätten, anses traktaten förnyad på ytterligare hundra år.