Aftonbladet – 1 februari 1864, sida 2

hatare af aristokratien — alldeles tvärtom. Såsom god piemontesere och äfven lärjunge af salig signor Pietro, var han benägen att vörda alla som voro födda till en högre samhällsställviog. Det var mearkisen personligen han afskydde — innerligt och af alla krafter afskydde — för de många bevis på rin aktniog han hopat ölver den familj Barnaby afgudade; och äfven om han icke för längesedan hade beslutit att Vincenzo och ingen annan skulle gifta sfg med mamsell Rosa, skulle han hellre hafva sett henne död och begraiven än såsom markisinna del Palmetto. I likhet med Vincenzo var Barnaby icke utan sina misstankar stt den stigande förtroligheten mellan borgen och palatset kunde jeda till afslutandet ef en ännu närmare alians, hvars verkställande den gamle trädsårdsmästaren var fast besinien att hindra, men hvars blotta afsigt icke desto mindre skulle lägga ett nytt hinder till dem sons redan ställe sig i vägen för hans egen enskilda plan. Vincenzo hade endast föga glädje under den sista delen af sina ferier, och i trots af den hedersvakt, som åtföljde honom till Ibella, och hans gudfars vänliga uppmaning att han skulle taga sig en sånglärare så snart han kom tilibaka till Turin, for ban dock bort med ett mycket tullt bjerta — fullt icke blott af saknad, utan älven ef svartsjuka. Vincenzo hade Barnabys välments indiskretion att tacka för upptäckten af sina egna känslor. I sin önskan att lifva och uppmuntra sin nedslagne unge skyddling hade den gamle pratmakaren hviskat i hans öra följande ord lill afsked : Du behöfver inte vara svartsjuk på Fe derico. Hon är inte född för hans tänder, itan för dina, ifall du lagar att det blir en karl af dig, Dessa ord hade lyftat den slöja, som hitills hade dolt för Vincenzo arten af hans Pgna känslor. Denna kunskap fylide yngingens hjerta med förvirring och förskräc