Aftonbladet – 1 februari 1864, sida 2

nat öfverlefva den tid och de omständighe ter, den hade att tacka för sin tillvaro. Antagandet af denna lag fullbordade bryt ningen mellan Rom och Turin, mellan pre sterskapet och Victor Emanuels regering Rom protesterade; piesterskapet ropade hög ljudt på förföljelse. Ett enda faktum torde vara tillräckligt för att gifva en föreställning om dessa sednares förbittring. Kort deref ter föll en af de ministrar, som varit upp hofvet till denna åtgärd, i en svår sjukdon och begärde sista smörjelsen. På befallving af erkebiskopen i Turin afslogs denna an hållan. Han måste antingen taga tillbak allt hvad han hade sägt och gjort till stöc för den förhatliga lagen, eller ock finge har dö utan kyrkans tröst. Den högsinte man nen valde det sednare. Det stillsamma oct lugna Turin blef vid denna underrättelse alldeles ursinnigt. Universitetets ungdom var inom ett ögonblick i full låga, och för jen gång glömde Vincenzo sina böcker fö att blanda sig in i de uppretade grupperna och förena sig i deras rop om hämd på da. gens Torquemada. Det kom emellertid ej till något utbrott. tack vare förutseendet och den bestämda hållningen hos regeringen, hvilken, på samma gång som den utvecklade tillräcklig styrka föratt qväfva våldet, ai högg det onda vid roten genom att undanrödja upphofsmannen till skandalen — det vill säga, genom ait skicka herr erkebiskopen under en stark eskort till -ränsen. En allmän subskription åvägabragtes för att betäcka omkostnaderna för uppresande af en pelare (Siccardikolonnen gå Piazza Savoja), som skulle utgöra ett minne at antagandet af denna lag, och hvartill en hvar skulle bidraga endast med några få skillingar för att gifva subskriptionen en mera alimänt folklig karakter. Namnen på de kommuner, som lemnade bidrag, skulle inristas på pelaren. Såsom man väl kan föreställa sig, lofvade Vincenzo sig sjelf att det ej skulle blifva hans fel om Rumellis namn ej komme att figurera på rmonumen.