Aftonbladet – 1 februari 1864, sida 1

Daamark och franska pressen. (Från Aftonbladets korrespondent i Paris.) Under en följd af år och före den krig, i hvilken Danmark till följd af Fredrik VII:s frånfälle inträdde, herrskade ölverhufvud taget i hela den franska pressen sympatier för Danmark och dess recering. Naturligtvis uppväckte detta i Tyskland en afundsjuka, som ej underlät att gifva sig luft när och på hvad sätt den kunde. Men bland alla de många och puerila beskyllningar, som i den tyska pressen blifvit framkastade mot Danmark, är måhända ingen löjligare än den, att danska regeringen skulle med stora uppoffringar ha köpt sig den franska pressens bevågenhet. Långt snarare kunde man instämma i det påståendet, som också ofta af danskar blifvit gjordt, att regeringen af sparsamhet eller ömhet om sin värdighet i det hänseendet gjort intet eller åtminstone alltför litet. Det är en känd sak, att diploma terna af den äldre skolan — denna bastardart af aristooch byråkrati, i hvars fotspår gerna de yngre följa — i allmänhet se med ringa aktning ned på pressen och affektera att ignorera den och dess betydelse, undantagandes när de behöfva den eller när den säger dem mindre behagliga saker. När derföre den franska pressen genom insända dokumenter och ertiklar blifvit påverkad, eller när den öfverbufvud taget har visat sympatier för den danska saken, har man nästan uteslutande skrifvit detta på privata personers räkning och på fransmännens egen goda vilja. Och att enskilda personer varit verksamma, förtljenar utan tvifvel att erkännas, ty om man ock med E. de Girardin vill helt och hållet förneka pressens inflytande på den hösre politiken, så har det dock nu en gång blifvit en praxis att diskntera de olika frågorna, och det torde böra anses som en pligt för hvarje pation aft försvara sin sak med alla de lofliga medel som stå till buds, såvida den ej vill anses hafva orätt och uppgifva sig sjelf. Det bästa bevis på huru orätt tyskarne hafva i deras ofvananförda beskyllning, att nemligen danska regeringen skulle hafva tillköpt sig den franska pressens bevågechet, är det, att då den danska frågan fick en allvarligare karakter och då hela Tyskland fyllde Europa med sitt skrik och sisa agitationer, anslog en stor del af den franska pressen en helt annan ton än förut. och till och med de mot Danmark vänligt siämda organerna blefvo i hast tveksamma och kalla. Fransmännen som ej särdeles noga känna tyskarnes karakter, trodde att så mycken klagan och så mycken entusiasm väl ändock mäste hafva någon reel grund och att måhända danskarne voro tyrenner och barbarer emot de tyska undersåtarne inom monarkien, hvaraf hände, att åtskilliga tidninger rakt af togo parti för det mäktiga Tyskland emot Danmark. Dessutom bör bemärkas, att, oaktadt frane. männen äro långtifrån att vara känslolösa för penningen, man dock ingalunda kan såsom de!förvärfshungriga tyskarne måhända inbilla sig, utan vidare omständigheter förmå en fransk journalist att för penningar försvara en vis8 politik. Detta skulle åtminstone vara ett sällsynt undantag. Allaredan den bos hvarje fransman med talang aldrig bristande ärekärlek skulle komma hvarje sådant försök att stranda. Vill man vinna en fransman för en sak, mäste det ske på ett belt annat och på samma gång grannlaga sätt, som ej lätt förstås af någon annen än den, som haft tillfälle att lefva ibland dem och uppfatta dem sådana som de i verkligheten äro. De fleste af de journalister, som inom frenska pressen togit Danmerke parti, såsom t ex. Geffroy, hvars förträffliga artiklar i Revue des deux Mondes gifvit ät tidningarne den rikaste källan att ösa ur, De Flaux, Du Bouzet, förtattare till en y. perlig artikel öfver frågan i Revue Europgenne, redaktörerna af Sidele, deribland den berömde historik rn Henri Martin, och flera endra äro dessutom i en sådan ställning att det vore lika illa beräknadt att vilja tillbjuda dem penningar, som de stora engelska tidningarne, hvilka också de uppfioningsrika 1yskarne påstå vara köpta af Danmark. Ifall häri vore någon sanning, ekulle hela det lilla Danmarks budget, hvilken knappast innehåller några hemliga utgifter, till den grad hafva uppgått i sådana, att intet återstode för riksdagen att kontrollera. Deremot är det något som fransmännen äro mycket svaga för, och detta till den grad att man finner det nästan barnsligt. De sätta nemligen ett otroligt värde på att kunna i sitt knopphål få fästa en så lysande bandstump som möjligt, och ef sådana har den, hvilken presenterar Danebrogens terömda färger, i hög grad egenskapen att lysa dem 1 ögonen. Detta är nu ett ganska oskyldigt nöje, som ingen behöfver missupna dem. Men äfven i detta afseende kan man söga, att den danska regeringen snarare har varit för sparsam än tvärtom. Sålunda halva, såvidt bekant är, endast Geffroy och De Flaux semt ett par redaktörer i Le Constitutionnel och La Patrie erhållit denna utmärkelse; men ingen af redaktörerna i Le Sigcle eller La France. Och hvad penningar beträffar, så tilltror sig en i förhållandena invigd person, hvars benägna meddelanden i frågan sätta mig i tillfälle att tala Smed anspråk på full illtörlitlighet, — kunna försäkra att hela den franska pressen, under de sista 10 å 12 åren, icke kostat danska regeringen mer än 5 å 600 francs för en eller ett par brochyrer samt ett ungefär lika stort belopp åt en privatman och dansk undersåte. som : åtskilliga kritiske momasger bidragit till att upplysa den franska opinionen i ämnet. Alltså 1200 francs under 12 år, för att betjena sig afeit stort lands press, och detta kan ju ej sägas vara öfverdrifvet. Till direkta utgifter kan naturligtvis ej räknas att regeringen möjligen subskriberat på några exemplar af en journal, ty genom den har hon ju he kommit valuta för sina pengar. Så har förhållandet varit med t, ex. Courrier du Dimanche; ett val, som i politiskt hänseende svårligen kan kallas lyckligt, alldenstund detta blad beständigt varit det mot kejserliga regeringen mest fiendtligt stämda, och en nästan otficiel organ för det orleanistiska partiet. AA READ. EE LO