Aftonbladet – 30 januari 1864, sida 1

af don Natale, som fann ett nöje uti att höra den unge studenten öppet och oförskräckt framlägga sina tankar, men dock med en tskt, en grannlagenhet och en -odlynthet, som försonade öfven hans motståndare. Mer än en gång hade man hört herr advokaten med belätet skratt säga vid nägot af dessa tillfällen: Det hörs ju tydligt att hen är född till advokat. En mycket smickrande kompliment ör den sak jag försvarar, emedan lackarlar ej vläga vilja åtaga sig andra saker än de, som äro rättvisa och laghga, anmärkte den unge mannen skämtsamt. Det var emellertid icke vid dessa skärmyislingar öfver deras dessert elter kafte, som Vincenzo räknade på att åvägabringa sin gudfaders återomvändelee; det var genom de allvarliga samtal! de hede under de lågga promenader på tu man hand, som de då och då under veckans lopp företogo sig, och reguliert hvarje lördogseftermiddeg, eftersom Rosa då var för mycket upptagen af bestyret med husets linne för att hafva tid att roa sig, Det var då som Vincenzo använde hela tyngden och skärpan i sin unga logik för att nedslå sin politiske mutständares tveksamma farhågor. Herr advokaten t.ckte om att disputera för dispytens skull, och han var alltid den som elog första sliget, hvilket sedan återgäldades med ränta. Ja, klokhet och klokhet så mycket ni behagar, bäste signor, plägade Vincenzo säga. Jag skall med siörsta nöje förena mig med att ropa på klokhet från hustaken; men derför bör man väl inte öfverge sina grundeatser. Prineiper äro nationernas lika väl som individernas moraliska tyngdpunkt, som man ej kan öfvergifva utan straffet af sjelfförnekelse. Har ni någonsin