Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 4

Den hemfarna. (Till professor Carl Gustaf Malmström.) Glad i minnet, glad i hågen, Far hon öfver frusna vågen, Ilar skog och strand förbi. Spannet frustar, isen speglar Månen, som på fästet seglar Ur ett moln med stjernor i. Och i tankar blida, stora, Börjar hon sig sjelf förlora; Då med ens — ett plötsligt brak! Kolsvart mörker henne höljer, Famndjupt vatten redan sköljer Hennes fönster, väggar, tak. Hon, som nyss, så varm i hågen, Trodde på den falska vågen, Drömde sällhet utan namn, — Andas nu en suck, den sista, Känner sina ögon brista, Sjunker i en iskall famn. Arme make! du, hvars öra Spänns af längtan snart få höra, Att hon lyckligt framme är. Ja, hon är det; hon är hunnen Kemmets portar, men försvunnen r din sol i hemmet här. : Kan ett sådant slag du bära? — Bär det som en man af ära, Bär det som en man af tro! Vilja diva senor svigta, Kom att för en vän då bikta Saknaden i ödsligt bo. Fåfängt, fåfängt i din hydda Söker du den kära, flydda, Högre dina blickar vänd! Känn igen den fordna rösten: sSök i dina häfder trösten, Soln är släckt, men lampan tänd.4 Maka, vänner, fröjder, lycka Tidens böljor från oss rycka. Fins då intet, som ej dör? Forska, sök, och aldrig stanna! Sviker dig allt luft, det sanna Duger dock att lefva för. Bitr. tm—— TRI