som väckt det pollliska Intresset tll ett ovanligt lif, den allmänna diskussionen öfver adressförslaget blifvit afslutad, har kåren under. de sednare dagarne sysselsatt sig med att diskutera de särskilda paragraferna och de föreslagna amendementerna. Den mest intressanta af dessa debatter har varit den, som gällde regeringens rätt att inblanda sig i de allmänna valen. Etter Ju les Favre, som besvarades af Rouland, tog Thiers åter till ordet och behandlade med samma skicklighet och moderation, som vid de föregående tillfällena, äfven denna fråga. Med ett slugt och välberäknadt inrymmande af rätt för den officiella kandidaturen gick dock hans tal ut på att reducera till en obetydlighet regeringens inflytande dervidlag. Thiers slutade detta sitt tal, liksom sitt första, med ett slags memento till regeringen, med anledning af de faror han ansåg henne löpa, genom heanes obehöriga verksamhet att imponera på den allmänna röstrattens utöfning. Statsministern Rouher, som svarade i regeringens namn, vände 8:g med sitt tal ej endast mot hvad Jules-Favre och Thiers yttrat, utan äfven mot några mindre pålitliga medlemmer af den äldre moajoriteten, hvilka ban våstod plötsligen ha blifvit gripna af en frihetsifver, som var svår att fatta, då den bevisade att de, i likhet med oppositionens talare, glömt alla de olyckor, som den parlamentariska styrelsen och pressfribeten ådragit landet. Han försäkrade dem emellertid, att kejsaren ej skulle släppa ur händerna något utaf dessa medel, genom hvilka allena, efter han3 åsigt, ordningen kunde till det allmänna bästa uppehålias, och att kejsaren, som nyss räddat Frankrike undan en afgrund, ej vore den man, som skulle låta denna åter öppna sig ucder hans fötter. Det bör härvid anmärkas, att ungefär samtidigt som Rouher förde detta språk i lagstiftande kören, talade kejsar Napoleon i alldeles samma ton till mr de Bonnechose vid dennes inställning i sin kardinalsvärdighet. Ni måste?, säger han, finna eder förvåned öfver att se, huruledes samma män, com nyss med knapp nöd undsluppit skeppsbrott, vilja kalla till hjelp stormar och oväder. Men Gud beskyddar alltför synbarhgen Frankrike för att tillåta det ånyo på ettsådant sätt uppröras?. Man har i dessa ord, som blifvit mycket kommenterade, funnit ett uttryck af kejsarens synnerliga ogillande af den fria diskussion, som pu pågår ikammaren, och åtskilliga ryk:en om friheisfiendtliga inskränkniogar, dem kejsaren skulle ha i sinnet, äro sedan några dsgar tillbaka i omlopp. För egen del anser jag dem ej förtjena mycken tillit. Det är ej möjligt, att kejsar Napoleon kan blunda för sådana det liberala partiets framsteg, som det vid voteriogen öfver amendementet af adressens ord om allmänna valen — det amendement, öfver hvilket såsom jag nyss omnämnde, Jules Favre och Thiers talade. Det befanns nemligen, att, vid ifrägavarande votering öfver ett tiotal af majoritetens medlemmar gått öfver på oppositionens sida. Med skäl yttrade nyligen Times, på tal om Thiers och Berryer: ?Den opinion, som uttalas af dessa männer från en annan tid, befinner sig i fullkomlig samrlang med den nuvarande opinionen i Frankrike och kejsaren, med den goda urskilning, på hvilken han lemnat så många prof, skall ej dröja att fogasig efter sina undersåtares önskningar?. Detta är ock hvad man i trots af de ministeriella utgjutelserna inom lagstiftande kåren hoppas, då ingen numera tviflar på att Frankrike är fullt ?moget? för den så länge utlcfvade friheten och att den allmänna ordningen ej längre behöfver uppehållas genom tvångsmedel. En pikant passage i adressförslaget är den som berör förhållandet emellan Ryssland och Frankrike. Den kommission som uppsalt detsamma har föreslagit, att man skulle uttala sitt beklagande? öfver att ?det goda? förhållandet n.elian båda makterna råkat att kallna. Nu finnas emellertid inom oppositionen de, som till och med påvrkat att alla diplomatiska förbindelser med Ryssland borde afbrytas, och ait här alldeles icke kan vara fråga om ett godt förhållande? till denna makt, efter de svar den gifvit på Frankrikes framställningar i polska frågan. Man har derföre velat att ifrågavarande fras skulle utgå. Redaktionen af adressen. till hvilken det hänskjutits, har emellertid ej trott sig böra gå ända derhän, men föreslagit en modifikation af uttrycket. Men derom torde, när dena punkter diskuterats inom kåren, blifva mera att säga. Äfvenledes torde jag i ett följande bref återkomma något utförligare till de debatter, som i dagarne förekommit i handelsfrinetsfrågan. — För tillfället inskränker jag mig tll att beträffande result latet af dessa avföra följande ord ur Journal des Debats: Anhängarne af frihandelsprincipen ha ej skäl att vara missbelåtna med de tre långa ancer, som lagstiftande kären egnat åt de af protektionisterna framkaliade deVutter öfver resultaterna af de för tre är tillbaka med England och Belgien afslutna hanielsfördrag. Frågan vid slutet af debatten mellan förfäktarne och motståndarne af det nya systemet reducerade sig till att få veta, om I kammsren inför kejsaren skulle, i eulighet med vad redaktörerna afadressförslaget proponerat, säga, att han haft rätt i att gå den allmänna opinionen i förväg på den kommersiella frihetens väg. Denna fråga har blifvit besvarad sä tydligt som möjligt genom den votering hvarmed diskussionen afslutate, emedan amendementet, som hade för ändamål att usbyta de till kejsaren riktade lyck önskningarna mat ett ndirekt klander, ej fick lera än 50 röster, då deremot 186 niualade s för kominissionens redaktion al den ifråvarande parografen af adressen, SVi inskränka ossX, säger tidningen, till att kon statera detta resultat, som under sakernas värvaraade tillstånd bör betraktas som en ybestridlig seger för anhängarne at handelseformen. Postlidniogen meddelade i gär ett tlesram från Hamburg, af det innehåll, att lamburger Correspodeuten innehåller den angifton att Plano i landetincvet skall ha