Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 1

och äfven den kan erhöll af medlemmarne af palatsets tjenarskara. Sjeltva föltarbetarne på egen iomen skockade sig omkring bonom för att skaka hand med honom, muatert påminnande honom om de få dagar, då han utgjorde en af deras antal. En liten middagstillställning i palatset, som e-de rum följande dagen, en söndag, satte kronan på de hjertliga vänskapsbetygelser, för hvilka Vincenzo utgjorde föremålet. Den vänbga don Natale, som naturligtvis var en bland gästerna, höll, inspirerad såsom vanligt af hvad han kallade tgammalt folks mjölkt, det vill säga gammalt Barbera och Nebhbiolo, ett tal, som eriorade om det ryktbara tal han höll för sju år sedan, och, likt detta, släldt till samina person, mulatis mutandis. Don Natale helsade nu Vincenzo såsom ett lagfarenbetens blifvande ljus, alldeles såsom han förra gången hade profeterat att han skulle blifva en af kyrkans klart skinande solar. Lifvet förflöt jomnt och lyckligt för Vincepzo. Herr advokaten behandlade honom i alla efseenden såsom en a! familjen med måhända en liten vy anstrykning af aktning, Hved Rosa beträffade, bade hon allt ifrån första början återtegit sitt förra förtroliga och barnsliga umgänge med ein gamle lekkamrat; endast att hon på sin fars uppmaning upphörde att tilltala. honom med sandra personen i singularis. Förändringen från det törtroliga du till det jemförelsevis stela ni törorsakade Vincenzo, hvilxen, en nyhetskrämare i politiken, var en sträog konservativ i allt som tillhörde känslans område, ett icke så litet obehag. Han var emellertid alltför förståndig för att icke inse det lämpliga i en dylik förändring; och för öfrigt hade den icke utgått från Rosa, utan från hennes far — en reflektion, som borttog. mycket af det smärtsamma i stygnet. För öfrigt blef denna förlust mer än ersatt genom en vinst åt ett annat håll. (Forts. följer.)