Aftonbladet – 29 januari 1864, sida 1

förlorande om han går ur striden med eti godt rykte för mannamod. Hvarföre skulle det som är sannt om en individ icke äfven vara det om en nation? Situationen var i högsta grad kritisk. Besegredt, splittradt inom sig sjelft, plötsligt kastadt i händerna på en ung och oerfaren monark, med fienden lägrad mom dess gränser, och rikets andra stad i fullt uppror, tycktes Piemont dömdt att blifva ett rof för anarki eller despotism. Nu var ögonblicket inne för alia kraftfulla bjertan och hönder att förena sig i en förtviflad ansträngning för att hålla det stormårilna skeppet från att söndersläs mot någon af dessa klippor. Ait uppebälla ordningen, utan att sätta fri heten i fara, var det problem, som dessa rafifulla andar hade ait lösa; och, må det sägas till derss ära, de löste den verkligen — Onofrio var bland dem som arbetaderk digsst för att finns denna lösning. Han hade ständigt nekat ait mottaga rågon embetsbvfurtning, så lävge denna jemtörelsevis war i känkte och goda inkomstr; han antog den nn, då den var en post full ef fara och obelönadt arbete — en post, som är kär för bjeltar, vilka sky stt blifva nda såsom såduna. Det finnes män som as af nit för det ollmänna bästa — in so:n vilja gå i döden för sittlsnda väl gång. — Onofrios var icke den främsta, men den mest arbetsamma och ansvarsiuila platsen i ett al statssekreteraredepartermenteron. Till olyeka för Vincenzo förterade han Hvad staten härigenom vana, Det blef rent afen , omöjlighet för signor Onofrio att qvarstanna såsom hyresgäst i signor Francescos hus. Icke för det tarfligheten, ju, fattigdomen i nämnda etablissement i hauws tycke var oför enlig med havs egen nya sillvi Ehurn en sf statens förnämste embetswän. var han dock i slla afseenden lika eukel och anspråkslöa, ja, äfven lika fouig, som förut. Men i signör Francescos bus fanns icke tillräckligt : utrymme för de talrika besökande, bvilke nd