Aftonbladet – 28 januari 1864, sida 3

Må det först tillåtas oss anmärka, att redan den omständigheten, att dessa båda frågor blifvit väckta uti en skriftvexling mellan Frankrike och England -samt offentliggjorda, så väl å den ena, :som den andra sidan, inuefsttar ett bevis, huru mycket dessa vigtiga problemer mognat i det allmänna medvetandet och huru mycket det trängande behbofvet af deras lösning erkännes af statsmännen. Lord Russell anmärker dock uttryckligen: Ar det möjligt, att få tillsammans en kongress och att inbjuda en representant för Italien till densamma, utan att Venetiens belägenhet kommer på tal? Fransmännens kejsare skulle vara den förste, som insåge och erkände, att detta ej vore görligt.? Visserligen invänder lord Russell, att Österrikes representant skulle lemna konferensen, så snart venetianska frågan blefve vidrörd. Men desna anmärkning, som bevisar att Österrike icke är vuxet en diskussion i venetianska frågan, gör det ännu klarare, hura nödvändigt det är att Europa sysselsätter sig med att söka lösa densamma på tredlig väg. Sedan många år tillbaka håller Osterrike Venetien besatt; men tidens verkan har ej förmått att gifva denna stora orättvisa en moralisk bekräftelse. Uti Venetien är Yationalitetsfrågan icke, såsom annorstädes är fallet, invecklad genom främmande elementer, och Österrike her aldrig kunnat :bänifva sig åt den villan, stt det skulle kunna lyckas detsamma, att slå en bro öfver den klyfta, som åtskiljer italienarnes känslor och intressen från de österrikiska känslorna och intressena. Det är icke fråga -om två -folkstammar, som under århundradengs lopp blifvit våldsamt blandade med hvarandra och de!a sig på samma område, under det de göra detsamma stridigt för hvarandra. Venetien -erbjuder skådespelet af en rnilitärisk .ockupstion, åt hvilken österrikiska :regeringens alla bemödanden icke förmått gifva skenet sf en borgerlig regering. Europa, som med så mycken rätt känner deltagande för den polska saken; Tyskland, som just nu af -en oemotståndlig drift manas att göra nationalitetsprincipen gällande och röner den feberaktiga krisen hos ett folk, som anser sig kränkt i sin värdighet, skola väl de allt framgent tillsluta ögonen för den fara, som Venetien förborgarinom sig? Det är nppenbart att Italien och Österrike icke i evighet kunna stå säsom fiender gentemöt hvarandra. Påtoegligen har vidare grefve Rechberg blott talat sanning, då hen nyligen under riksrådets debatt yttrade, att Turings och Wiensk kabinetter aldrig kunna blitva öfverens, så länge den venetianska frågan ej är löst. Måste då denna fråga nödvändigt lösae med svärdet? Fins det ej något medel att skona ömtåligheter, hvilka vi uppriktigt respektera, fastän vi bestridb, att de uti vårt århundrade kunna gifva ett rättvist anspråk på regeringen öfver ett folk? Skall ej den dag komma, då den österrikiska monarkiens alla folk skola begripa, alt de skulle vara de första, som hade fördel af den jemvigt, som blefve en följd afden venetianska frågans fredliga lösning? Koöngressen skall, såsom vi hoppas, hafra att pröfva detta problem, och i den förhoppning, att det skulle lyckas oss att geoom franska regeriogens medverkan finna någon utväg, genom hvilken de faror, som hota den allmänna freden, skulle kunna undvikas, antega vi gerna hans exellens, hr Drouyn de Lhuys förslag. Icke mindre äro vi böjda att diskutera om de medel, hvarigenom kunda ernäs ett slut på Roms ockupation af frapska trupper. Den kejserliga regeringen fortsätter sedan femton är Bin intervention I Rom. Utan att sätta i tvifvel den oegen: nyttiga karakteren af henneb politik, kan man göra till föremål för diskussion de rosultater, som densamma redan alstrat. Efter en så lång erfarenhet kan det cj synas förhastadt att pröfva, huruvida den försoning, som Frankrike företog sig att utverka mellan helige fadren och romerska medborgarne, blifvit ernådd. Om tvedrägten ännu fortfar; så är det ej något vågadt påstående, att fortfarendet af en främmande-ntervention på obestämd tid icke kan afhbjelpa detta såkernas läge. Redan längt före 1859 befann sig romerska regeringen ej uti en ordentlig regerings vanliga ställning. Men en regering kan ej på obestämd tid bibehålla sig i en dylik belägenhet. I ella hänseenden skulie noninterventionsprincipen stå mera i enklanj med de grundsatser, hvilka till och me bilde grundvalarne för det franska kejsarriket. Hvad 0dss beträffar, så hafva vi upprepade gånger förklarat, att vi för lösdin; af denna fråga räkna på rent moraliska krafter. Vi tro derföre, ett det skulle vara möjligt, om man toge kejsarens bref af den 25 Maj 1862 till utgångspunkt, att formulera en öfverenskommeilse, sBkom skule tillförsäkra den heliga fadren en så mycket större sjelfständighet och frihet, som de garantier, hvarmed man ompgåfve honom, löke skulle skänka folkets berättigage sträfvanden.