vägen till Göteborg, hvarifrån de ämnade vidare fortskaffa sig med ett der liggande skepp. Från 1814 till 1864. En betraktelse. Ett halft århundrade har nu förflutit efter den katastrof, som genom ctt allmänt europeiskt krig omstörtade Napoleon den stores tron och öfverlemnade hela Europa såsom ett byte åt segerherrarnes delning. Vi stå nu sannolikt inför en stor epok, som tyckes skola uppkomma under ett nytt europeiskt krig, i hvilket parterna ännu vackla, gången är osäker och målet till en del obestämdt. Det försök, som Napoleon lI gjort att ställa framtidens horoskop genom en kongress, har, såsom bekant är, strandat på de andra makternas misstroende och fruktan; man har icke velat eller vågat se framtiden i ansigtet. Det är intet tvifvel om, att de flesta makterna gå hafvande med framtidsplaner af den mest genomgripande natur; än är det furstarne ensamma, än folken ensamma, än bida gemensamt, som hysa dessa förhoppningar; i det hela äro dock de nationella intressena öfvervägande. åtminstone lånar man skenet af dem, till och med om man icke i sitt hjerta hyilar dem. Såsom vid alla historiens hufvudpunkter, är det en förening af den förflutna tidens brott, rutidens spänning och framtidens förhoppningar som framkallar krisen, och denna har nu tillräckligt närmat sig, för att uppmana till en undersökning, hvilken, med det sista halfva århundradets historia för ögonen, åtminstone kan vara så öfverskådande, att den icke tager fel i sina hufvuddrag. Ett litet försök i denna riktniog är, om också svagt, dock alltid ett bidrag, som allmänheten kanske icke alldeles skall försmå. Vi vilja då först betrakta den förflutna tidens brott, dessa missgrepp, som legat likasom klippblock midi i tidens brusande ström, hvilken efterhand urholkat grunden under dem och kommit dem att vackla, sä att de snart antingen måste bortryckas med denna eller åtminstone byta om plats, i det de antingen öppna bredare väg för strömmen eller hoptränga dess lopp ännu mera. Brottet är dubbelt, ett politiskt och ett nationelt; det kan gammanfattas under ett namn: reaktionen, denna ofantliga stötesten för historiens framåtskridande. ongressen i Wien 1814 fonn Europas folkslag försvagade af blodiga krig, några af dem berusade af en viss nationalstolthet i segerglåd jen, alla fredlystoa. Den fann några furstar öfvermäktiga och öfvermodiga genom den seger, som blifvit köpt med folkens blod, samt en mängd furstar antingen vanmäktiga eller husvilta. Det var icke folkfrihetens, utan despotismens sak, som föll med Napoleon; derföre kunde hans fiender, bland hvilka det fria England intog en så upphöjd plats, bevera skenet afatt ha segrat i frihetens namn. Detta sken sökte man bibehålla, för att blända nationerna med skuggan af fria institutioner, så skulle ständerinstitutionerna kallas till lif inom tyska förbundet, Polen erhålla en konstitution, Preussen löfte om en sådan; men ständerna blefvo blott gengångare från medeltiden; den polska konstitutionen kringskars af mi litärdespotism, och Preussen fick icke en gång löftet uppfyldt. Belgierna, som intvingades i en politisk förening med Holland, kommo i minoriteten i generalstaterna, Spanien och de italienska staterna förlorade sina fria författningar, och det var ea ironi af ödet att Frankrike blef det enda land, som verkli oen erhöll en konstitution, hvilken endast en statskupp kunde omstörta. Till detta bländverk lade kovgressen i Wien kränkningen af nationaliteterna ; man sönderdelade och etyckade, fördelade och sammankopplade alldeles numeriskt, utan att fästa afscende vid pationella ekiljaktigheter; italienare och tyskar, belgier och holländare, fransmän och italienare, polackar och ryssar eller tyskar, allt blef kastadt om hvarlannat i dynastiska föreningar. Men man stannade icke ens härvid; man sökte omöjliggöra hvarje förändring gecom att sönderdela de styckade nationerna så mycket som möjligt. Italien blef deiadt i 7 och Tyskland i 39 särskilda politiska delar; Polen fick fyra särskilda föreningar. Kronan på bela detta verk sattes genom de fem stormakternas öfverherravälde och Rysslands öfvermakt öfver dessa, Järtecknet för denna mäktiga ernhands verk blef ?den beliga alliancen?. ivilken England väl icke uttryckligen birädde, men af bvars anda det dock lät rycka sig med i sin fastlandspolitik ända ill slaget vid Navarino. I femton år höll reaktionen sitt trinmftåg rundtomkring Euopa med nationaliteten och folkfriheten jettrad2 vid sin triumfvagn, och under Rygsands och Metternichs egid tycktes den vara sårbar. Det enda förebud, som spådde n framtid för nationaliteten, var grekernas ttaäriga frihetskrig: slaget vid Nasarino ät Europas folk ana en frihetens morgonodnad, i hvars glans Englands flagga tyckes skola visa vägen. Två år derefier kakade Juli-revolutionen reaktionen i wennes grundval; den efterföljdes snart tf den belgiska och den polska reaninen. Huset Orleaus tillträde till tronen röt legitimitetsprincipens och — fursteförSY ENE AN EMOT ANDE VERSA ill jag sluta med tillönskande af all lycka, ch sällhet åt er och de edra och me and