tätt intill muren för att låta tåget passers förbi. Hvarför det, då de just ropa bifall å detta namn?4 frågade Vincenzo. Ju högre bifallet nu är, svarade Ono: frio, desto mera skall man känna sin vän tan besviken då dagens hjelte sitter vid sty: ret. Det är högst sällan som män, hvilka egna sig åt jaa filosofiska spekulationer ega den praktiska kännedom af mennisko: och förhållanden som en statsman nödvän. digt behöfver. Signor Onofrio var allt för mycket af den praktiska skolan för att icke underskatta Gioberti på grund af hans utopi om ett af och genom påfven förnyadt Italien. Ena högväxt ung man med långt skägg och ett det vackraste, mest melankoliska ansigte man någonsin kunde tänka sig, gick i spetsen för den antågande kolonnen, högt svingande baneret i sin hand och ropande af alla krafter. Signor Onofrio lyckades slutligen genom en mängd våldsamma gester och höga rop ädraga sig fanförarens uppmärksamhet, hvilken, då han igenkände signor Onofrio, trängde sig fram till honom. Et tu quoque, Brute, sade signor Onofrio till honom; likasom om du inte kände den man du ropar för!5 Jag känner honom och ropar för honom, var den vackra främlingens svar. SVi behöfva ett namn, och han har ett. Diplomatien har inte lemnat oss annat val än mellan en bandling af vanvett och en handling af feghet, och för min del töredrager jag den första;4 och derpå började han åter ropa: SViva Gioberti!X Det är sanning i hvad han sägerX, suckade signor Onofrio. England och Frankrike, de båda makter som medla mellan os8 och Österrike, hafva mera likhet med de olympiska gudarne än med Cato, och hålla sig på de segrandes sida samt öfver lemna oss åt våra fienders nåd eller onåd. Gatan var helt och hållet upptagen af den antågande folkmassan, och ropen på Gio