Aftonbladet – 28 januari 1864, sida 1

kring den I dennes adresserat en not, hvari svenska regeringen med mycken itver uttalar sig för en intervention till förmån tör Danmark och erbjuder ett aktivt uppträdande från Sverges sida. För öfrigt erfar man nu genom IEurope att, såsom man på förhand lätt kunde inse, hvarje hopp om en fredlig uppgörelse medelst en konferens, ohj Ipligt strandat, då franska kabinettet till svar på de framställningar, som det gjort hos de makter, som nn leda förbundsdagens majoritet, huruvida de skulle vilja vara med om en dylik konferens, fått ett bestämdt vägrande svar, till följd hvaraf äfven Frankrike, som gjort sitt svar (till engelska kabinettet beroende af de upplysniogar det sålunda velat inhemta, naturligtvis äfven vägrar att inlåta sig på någon dylik specialkonferens. L Europe tillägger uti samma ScommunicationX, som ingehåller denna uppgift, att man sålunda i hvarje ögonblick kan vänta utbrottet at ett europeiskt krig, ett krig, som föres på en helt deh håliet kaotisk grund och utan officielt program från deras sida, som kasta sig deri. Såsom ett bevis, huru väl Napoleon lyckats uti sina bemödanden att stryka de tyska emåstaterna om munnen och göra dem villiga att gå till mötes hans planer, kan anföras att Badens utrikesminister nyligen aflätit en konfidentiell cirkulärdepesch till alla de smärre tyska staternas regeringar, hvarl fästes uppmärksambeten derpå, att om en allmän kongress, sådan som kejsar Napoleon önskar, skulle komma till eiånd, Tyekland vid densamma skulle komma att bli representeradt icke genom ombud från Preussen, Österrike, Hannover, Sachsen, W ilrtemberg, Bayern och förbundsdagen, utan genom en enda minister, som skulle tala i hela Tysklands namn, försvara dess intressen, göra gällande dess politik och vidtaga bestämmelser i afseende på dess framtid. Times korrespondent i Holstein lemnar i ett bref från Kiel af deo 14 dennes några intressanta bidrag till belysniag af det pohtiska kaos, i hvilket tyskarne befinna sig. Han yttrar bland annat: Det är svårt att ega den sympati förtyska folket, som man är villig att hysa för andra förtryckta nationaliteter. Italien var ända till de sednaste åren och är ännu till en viss grad besväradt af en öfvermäktig främmande makt. Polen har icke blott en utan tre främmande makter, som tyrannisera detsamma. Men Tyskland är sin egen herre ; det har blott tyska furstar, armåer och regeringar att tvista med. Hvarken Frankrike eller Ryssland eller Eagland kunde eller ville sätta sig emot Tysklands önskningar, om det blott sjelf förmådde göra sig reda för, hvaruti dessa önskningar bestå. Under sina strälfvanden efter nationel enbet bar det koketterat än med Preussen än med Österrike; nu ser det sig om efter ett tredje eiement att kunna ställa upp emot dessa båda ledande makter. Men dessa tvenne stormakter äro ostridigt tyska. Preussen nästan rent, och Österrike, ehuru utsträckande sitt välde öfver en brokig massa af främmande neatiovaliteter, är icke allenast tyskt i roten, tyskt genom sina borgerliga och militära institutioner, uten derjemte ett redskap för germaniserandet af de öfriga folk, som äro underkastade dess spira. Det är ganska klart, att Preussen bestämdt, och till en stor del äfven Österrike, icke egentligen eger någon annan styrka än den som de få af Tyskland. Det kan ej vara blott medelst list eller den väpnade styrkan, seem dessa båda makter lyckats omintetgöra alla sträfvanden för tysk nationalitet. Deras styrka ligger hos deras folk, och preussarne måste nödvändigt vara lika angelägna om att få förblifva preussare och österrikarne österrikare, som deras konung och kejsare äro fast beslutna att dervid bibehålla dem. Ibogenting har väl blifvit så tydligen bevisadt inför Europa som preussiska folkets ytterliga oförmåga att bringa sin regering till förnuft, och detta ingalunda till följd af någon verklig styrka hos denna regering. utan endagt på grund af de splittringar, den obeslutaamhet, den enfaldighet eller, om man vill begagna ett mildare uttryck, den outtröttliga konangskheten och den gränslösa tålmodigheten hos sjelfva folket, ty sjelfva dygderna kunna urarta till fel, och just denna fördragsamhet, trohet och undergifvenhet utgöra den modersmjölk, hvarmed tyskarne äro uppammade. Men då natiovalpartiet icke är i stånd att vinna framgång i Preussen eller Österrike, hvilka förhoppningar kan den väl bygga på sådana regeringar eom den i Bayern, Saxen eller Baden? Jo man hoppas kunne spela upp dessa småkonuogar emot de stora monarkerna, och genom uppresandet af den nationella fanan på den personliga och lokala ärelystnadens lösa grund gifva en sådan impuls åt hela landet, att Österrike och Preussen komma att dragas med i den allmänna resningen, Men om nu detta försök skuile sjå fel? Om Österrike och Preussen lyckades bibehålla sin ställning och drifva tillbaka den revolutionära strömmen? Följden bleive då, alt de mindre furstarne, som hängifvit sig åt folkets sak, skulle komma att bilda en separatfamilj, ett Kleine Deutschland, en Rhenkonfederation, åt hvilken Frankrike. skulle med uppräckta händer lemna sitt skydd; ett skydd köpt med uppoffriogen af venstra Rhenstranden. Dessa äro de beräkningar, som uppgöras af de patrioliska ledare, med hvilka jag här i Kiel dagligen kommer i beröring. Det är omöjligt att icke hysa välvilja for tyskarne, ty de äro i sjelfva verket de mest godbjertade menniskor i verlden, ynnerligen här i Holstein, men det är lika omöjligt att kunna bygga några förboppningar på deras dunkla och sväfvande nationelia tendenser. Hade Frankfurterförsemlingen 1849 enbälligt voterat kejsarkronan ät konungen af Preussen, i stället för att söndra sig utitvenne nästan lika jempt vägande partier, hade man ej byst en hemlig ömbet för Österrike och en önskan att förbinda dess öden med det tyska rikets, i syfte att utsträcka detsednares välde öfver de österrikiska besittniogarne vid Po och Donau, så skulle till och med den förblindade konung Fredrik Wilhelm väl svårligen ha afslagit anbudet, Europa skulle 12 4 ES e för dan dosla