Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 3

fysatio — ett faktum, som tyckes innebära : den rimligaste förklaring till den obegrip-1 liga attraktion, som sällskapet tyckes utöfva : isynnerhet på de äldre herrarne bland ähö-l. rarne. Vi ha en teater, men sakna ett skåli despelaresällskap, som dock skulle under! ouvarande förhållanden göra lysande affärer. ): Detsamma gäller om fotografer, af hvilka det 1 endast finnas få och mindre goda här i staden.? i Då det nu af Preussens deputerade kam-l: mare afslagna regeringslånet förevar till bevandling inom utskottet, yttrade hr v. Bis-: marck, att det visserligen icke var regeringens afsigt att handia på annan basis änli förbundet, men detta uteslöt vj möjligheten : af ett sjelfständigt uppträdande, om Preus-l: sens förslag icke finge majoritet inom för-!1 bundet. et vore först och främst hans: pligt att skydda Preussens intressen, ochl! det vore omöjligt att en majoritet, som kan-; ske icke representerade 2, millioner men-: niskor, skulle kunna förfoga öfver Österrikes och Preussens samlade styrka, ?dessa tvenne makter, som skydda det tyska stateväsendets drifhus mot europeiskt drag?. Sålänge den territoriala göndringen fortfar att existera i Tyskland, ?kunde det visserligen vara tal om tyska handelsintressen och dylikt, men icke om tyska intressen i politiken, deremot endast om österrikiska, preussiska, bayerska 0. 3. v. — Frågan om Preussens fullständiga utträdande från londonfördraget betraktade ban mera som en opportunitetsän cn rättsfråga: Endast de rättsdeduktioner, som man egde makt att genomföra,) hade något att betyda. Att endast vilja I lägga rättvisans måttstock på fördragen, vore gagnlöst. Man behöfde blott erinra sig wienfördragen, hvilka nu i ett halft sekel utgjort grundvalen för Europas statssystem. — Om man utträdde från londontördraget, skulle derigenom öfverenskommelserna af 1851 —1852 bortfalla och dermed rättigheten till en inblandning angående Slesvig. Man vore då hänvisad till förbundsföraragen allena, och dessa gifva förbundet ej någon rätt till att eröfra en tysk stats icketyska landsdelar. Om man utträdde från londonfördraget, skulle Danmark utan något vidare inko:porera Slesvig. — Om augustenborgarens utvisning hade, enligt hans åsigt, icke något definitivt beslut fattats efter det sätt, hvarpå rösterna fallit. Preussen hade röstat för utvisningen, emedan augustenborgarens närvaro i Holstein ?hindrade förbundets verksamhet och stred mot dess anseende. På en medlems förfrågan om, huru den punkt i den k. skrifvelsen skulle uppfattas, som lyder: Arfföljdsfrågan skall under min medverkan bli pröfvad af förbundet, och jag kan icke föregripa resultatet af denna pröfning, svarade hr v. Bismarck, att förbundet naturligen hade lofatt pröfoa, men icke att afgöra frågan. Det tillkom Preussen som stormakt, att sjelfständigt prölva hvarje förbundets beslut, men icke att underkasta sig hvart och ett af besluten. Förbundets kompetens att afgöra arfsfrågan är högst tvifvelaktig. Förbundsfördragen lofva det ej någon sådan kompetens, och man kan icke uppvisa någon precedens i detta fall. För öfrigt, tillade han, ?ville han liksom vid ett föregående tillfälle försäkra, att misstroendet mellan honom och deputerade kammaren icke skulle i en sådan fråga vara ömsesidigt. Det vore hans önskan att uppträda i saken med de af kammaren lugnt beviljade penning medlen; men om dessa blefvo förvägrade, skulle han taga dem hvär hän kunde finna dem.? Då lånet förekom inom sjelfva kammaren den 21 dennes, förklarade Bismarck, att Preussens europeiska ståndpunkt i fråga om herti;dömena, är dessas personalunion med Danmark som en eventualitet, i händålse man ej kunde ernå önskan, att få en särskild dynasti insatt. — Deputeraden Virchow ansåg, att det bort vara Preussens pligt att understödja en skandinavisk politik, hvilket Bismarck förklarade sig gilla, men under förmenande, att ett hinder läge i vägen derför, emedan svenska regeringen ingalunda ville understödja tanken på en skandinavisk union. 8 SM SKYE) TESTRENG TJ UENRsA ÖTIAS ——— j— AA om sm mn FA me a ao HH rg AA FR RA -H Ör HR aflöning var naturligtvis i förhållande tilllc hans arbete under de fem dagarnei veckan, det vill säga, i högsta grad ringa, och bans l yttre motsvarade hans aflöning. En mag-1f rare, torrare, luggslitnare liten man om femti är eller så vid pass, skulle det vara svårtlt att tänka sig. s Strax efter klockan tu kom sigaor Tom1! maso hvarje söndag på besök 1 etablissels mentet vid Arcivescovadogatan, oföränder-(c t t ligen medförande en skilliogsknippa at violer eller orangeblommor åt signoran, äfvensom underrättelserna om den sista stora lotterivinsten, och favoritnummer för den följande dragningen. Då signora Fran-1 cesceo hörde dem, plägade hoax med enlc djup suck anmärka: SAck, om ni ändålf kunde underrätta mig om de tre numrorls som komma ut! T Ja, om jag vore prest, kunde jag görajl: det4, svarade signor Tommaso med enlc suck, hänsyfiande på den gängse folktron, l(q hvilken han äfven delade, att presten i detit ögontlick han upphöjer hostian, ser delc numror som skola komma ut; men jag), skulle ändå inte kunna göra det, ty att be-li rätta det vore en stor dödssynd. f Sedan signora Francesco etter en stundli uttalat den förhoppningen att signor Tom-1l maso ville göra henne den äran och hålla Itill godo med hvad huset förmådde, och denna förhoppning blifvit krossad i sin knoppning genom signor Tommasos förklaring att detta vore alldeles omöjligt, tog signor Tommaso farväl, men tittade föräfves efter sin hatt, som hade försvunnit. f detta kritiska ögonblick lade sig signor Francesco emellan och sade att alltsammans bara vore dumheter; att den förlorade hatten nog skulle komma till rätta efter middagen, etc. ete. Derpå följde nya proteIster från signor Tommaso, som nu, förenande handling med ord, lade sig rak lån å golfvet för att titta under stoiar ce bord och stack sin näsa in i alla skåp och skänkar. till dess han, upphettad och flämtantee NE JA RA ff