Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 2

emot dem från motsatta sidan. Signor Onefrio var temligen ordkarg i stora sällskaper och talade sällan i parlamentet; han plägade säga att der, hvarest hvarenda menniska var stungen af talträngdhetens tarantel, var tystnaden det bästa sättet att tjena sitt land; men tillsammans med endast några få vänner eller, ännu hellre, på tu man hand med någon själsfrände, kunde äfven han vara munter och spräksam. Några af hans politiska åsigter och resonnementer minnes Vincenzo ännu i dag med tacksamt erkännande af den stora nytta han under sitt sednare lif af dem skördat. Onofrio hade en allt annat än sangvinisk uppfattning af den italienska rörelsen år 1548; han liknade den vid ett barn, som oundvikligen är dömdt att snaafva och falla vid siha första försök att gå, men som dock lär något af hvarje felsteg; och dem, som undrade och beklagade sig öfver den olyckliga utgången af det första fälttåget, liknade han vid en moder, som är nog enofaldig att vänta det hennes barn skall gå, utan att det på sin egen bekostnad först lärt sig att göra det. Dem, som satte sig upp emot Carl Albert i anledning af vissa hans föregåenden, jemförde han med pionierer, hvilka, då de hafva en stark port att bryta upp, gräla på yxan, derför att den har några rostfläckar, och kasta bort den samt gripa till naglarne i stället. Den enda klara och oberäkneli vinst, som för Italien hade uppväxt ur 1818 års röra, var, enligt signor Onofrios åsigt, att idn om ett förenadt Italien trängt sig fråm till tronen, hvarigenom han menade att huset Savoyen hädanefter öppet och oåterkalleligt stod i borgen för den italienska idns seger. Det liberala partiet i Piemont — ja, i hela Italien — stod vid denna tid deladtitvenne stora läger: de som röstade för att förnya kriget och så fort som möjligt altvätta det sista nederlagets skamfläck, och de hvilka afstyrkte alla våldsamma mått och steg för det närvarande ögonblicket, lemnande åt ti