Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 2

Vincenzo å sin sida skref genast till signor Avvocato, för att underrätta honom om sin riktiga ankomst till Turin samt sin lycka att sammanträffa med signor Onofrio. I stället för att skrifva något bref till mamsell Rosa, såsotn hans hjerta manade honom, åtnöjde han sig med att skicka siva hjertliga helsningar till henne och Barnaby och för öfrigt till hvarenda en i palatget. Tilldess ban blefve befriad från förbudet att yppa skälet för hans vistande i Turin — ett förbud, hvilket, efter hvad han trodde, skulle komma att upphöra om ett par månader, d. v. 8. sedan han gått igenom sin examen — anså Vincenzo för säkrast att icke skrifva til mamsell Rosa, för att ej komma i frestelse att förråda något af den honom anförtrodda hemligheten — hvilket, när allt kom omkring, var en fullkomligt öfverflödig försighet, emedan Rosa och Barnaby, i samma ögonblick de fingo höra att han skulle till urin, genast enade anledningen hvarför han skickades dit. De matematiska lektioneroa började den följande morgonen och fortforo dagligen utan afbrott, med undantag af söndagarne, till lärarens och lörjungens ömsesidiga belåtenhet. Signor Onofrios rum, i hvilket de gåfvos, hade utsigt åt en rymlig gård, och alltifrån första dagen hörde Vincenzo alltemellanåt stigande och fallande ljud från fönstren midtemot, alldeles som om någon ginge fram och tillbaka och deklamerade. En morgon fick han sigte på den hemlighetsfulle talaren, som, försjunken i någon djup tankegång, häde stannat framför ett af fönetren, under det han dock fortfor att tala högt. Öfra delen af kroppen var allt som var synligt, och denna var stark och satt — bufvudet rundt och massivt — ögonen beskuggade af ett par glasögon med guldbågar. Vincenzo fäste signor Onofrios uppmärksamhet på denne herre, i det han anmärkte: Det är förmodligen någon aktör, som studerar sin roll.