Aftonbladet – 27 januari 1864, sida 1

Bre! från Slesvig. (Från Aftonbladets korresp. i danska armen.) Dannevirke den 17 Januari. Fyrahundra år ha förgått sedan konung Kristian I, oldenburgska husets stamfader, ör att vinna Holstein och bli vald till grefve der, tillika lät välja sig till hertig i SydJutland, i stället för att indraga detta danska län säsom hemfallet till den danska kronan. Fyrabundra år ha förflutit sedan han undertecknade de så olika tolkade orden, Op ewig ungedelt tosammenX. Fyrabhundra år äro en lång tid, och dock äro de blott såsom en dag i verldshistorien. Stå viicke i detta ögomblick på samma vändpunkt i anmarks rikes öde som för 400 år sedan. Ha vi icke bksom då utkorat en tysk man till vår drott, en man som icke förstår 083, :och som vi icke förstå, en man som den :lifliga önskan att bevara åt sig Holstein, lätt kan drifva till att uttala ett nytt: ?Op ewig ungedeit tosammen4;? en man som :redan ofta nog visat, att han sympatiserar I med de höga schleswig-holsteinska4 herrarne, baron Scheel-Plessen, grefve Blome 0. 8 V., som utan tro på den danska nationalitetens berättigande i Syd-Jutland, blott går ut från maximen: divide et impera. Det är bekant nog, att det var den nuvarande drottningen Louise, som i Coburg ingaf grefve Russell den beryktade not, hvari han slöt sig till de bolsteinska ständernas fyrdelningsprojekt, hvilken not han skämdes för att meddela det svenska kabinettei? — Kommer man icke mycket väl ihåg attsamma höga dame såsom tysk furstinna deltog i hyllningen åt konung Bombea juniors beryktade gemål och lät inskrifva sitt namn på ett af bladen i den lagerkrans af guld, som ett antal tyska damer, hörande till hohe und allerhöchste Herrschaften afsände till den nobla Shjeltinnan af Gaetat? — Vet icke hvar och en dansk man, som har ögon att se med, att konung Christian skulle hafva framlagt November författningen för det gamla riksrådet till sönderslitande, om det hade blifvit tid dertill mellan jul och nyåret? Har man nu i vårt land den ringeste garanti för, att icke den SpressionX, som nu försökes af Preussen och Österrike, för att frånnarra oss Slesvig, ses med mycken tillfredsställelse inom vissa mycket höga kretsar? Hvad som är det vigtigaste för vårt nuvarande hof är att kunna behålla Holstein, d. v. 8. bevara Londontraktaten oantastad. För att kunna uppnå detta skulie det visst icke kosta vissa personer några tårar att göra det revolutionära Tyskland ett medgifvande, nemligen att taga Siesvig från Dan. mark och skänka det ät Holstein och tyska förbundet, gudbevars i en personal union med Danmark, det förstås. För sådant ändamål vilja Österrike och Preussen ockupera Slesvig, och de speciella vännerna till vårt konungahus, nemligen England och Ryssland, skola kanske gifva dem lof dertill, om de blott förpligta sig, att sedan de ordnat författningsförbållanden och administration i både Holstein och Slesvig efter tyskt mönster, öfverlemna detta med en egen armå och flotta, egoa finanser 0. 8. v. beåfvade nya estorhertigdöme SchleswigHolstein åt storhertig Ohristian den nionde, äfvenledes konung i Danmark. Denna öfvertygelse om tendenserna hos vårt nuvarande hof är alldeles rotfästad inom armån, och jag vågar påstå, hos hela den stora tänkande allmänhet, som icke blindt snackar efter hvad det hala och inställsamma Dagbladet4 säger. Om denna öfvertygelse icke blir med klara ord uttalad inom den danska pressen, så är det för att icke utlandet, som icke närmare förstår vår verkliga ställning, utan kan missförstå så mycket, skall inbilla sig att vi äro ett revolutionärt folk, ett folk, som är så svårt att komma till rätta med, att icke en gång den vackra prinsessan Alexapdras fader kan vara oss 1 lag. . Men på samma gång den danska armåen, som nu står här och fryser på Dannevirke, har denna öfvertygelse, känner den tillika, att den står här såsom en väpnad representant för den danska nationen; den känner sig mångdubbelt starkare i detta medvetande, och hvad som eldar hjertat och värmer det stelnande blodet under dessa långa och bistra nätter är den ständigt vakoa tanken derpå, att vi kunna stödja oss på en kraftig och fullt sjeltmedveten nationalitet, att vi skola kämpa och blöda för det danska folket, för dess lif och rätt, men icke för de sväfvanda tendenserna hos någon halfeller hel-tysk 4krigsherret. Vi frukta icke för kriget; danska armen skall hälla trofast ut, huru lyckans lotter än må falla. Den längtar att kämpa och inga missöden skola nedslå dess mod, dess sega ihärdighet och dess förhoppning, att dock till slut bäfda fosterlandets rätt. Deremot frukta vi för de blifvande fredsunderhandliogarne, ty der diplomatien skall häfda våra intressen, ha vi blifvit så vana att få draga det kortare strået. Skulle de båda tyska stormakterna — såsom det vill synas — nu rusa åstad och skulle en väpnad intervention komma att ega rum, så beror så ofantligt mycket derpå, hvem som tager, initiativet, hvem som kommer först, hvem som till följd deraf angifver tonen och syftniogen i hela uppträdandet mot Tyskland. Blir det Sverge Norge, som får förstoget, så inser hvar och en genast, att dessa våra brödrariken upträda för Danmarks, för den nordiska nationalitetens rätt, icke specielt för det gläcksborgska husets dynastiska intressen. Vår sak får derigenom en ofantlig: slyrka; nordens solidaritet är då ett faktum; för hvilket Europa kommer att känna respekt, och vid engelska parlamentets snara sammanträdande skall då en politik, som är mera värdig England än den Russellska, bli segraude. Då skall också Napoleon den gåtfulie snart upphöra med sina dunkla orakelspråk och på ett mycket klart sätt visa Tyskland hvad dess frid tillhörer. Blir åter Sverge Norge i deita fall förekommet, blir det Ryssland eller det Russellska kabinettet som få försteget, så innebär detta ett stort nederlag för den nationeila och nordiska