Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 3

När man nu efteråt på en gång öfverskådar de lagstiftningsätgärder, hvarigenom de europeiska samhällenas styrelser sekel från sekel sökt att skydda? och uppmuntra handel och närivgar, vore man färdig att kalla den historien för de menskliga irringarnes historiaX, en så sällsam kedja af elände och tyranni synes den oss pu innebära: en ständig vexling af tvångsåtgärder och hungersnöd, hungersnöd och tvångsåtgärder. Men hjelpte sig fram med att vä!ja en aflägenare fara för en närmare; när pöbel och legotrupper blefvo för högljudda, måste de tystas på de fredliga och saktmodigare medborgarnes bekostnad, i det gamla Rom som i det nya Frankrike. Och likväl har denna bistra och kärfva uppfostran, full af misstag och deraf alstradt elände, sådant som nutiden knappt kan fatta, varit en pödvändig pröfning att genomgå för en mognare och mera förädlad mensklighet. lsyuonerhet otroliga äro de trångmål, för hvilka de blottställde sig som handlade red menniskornas första förnödenheter. Inga misshandlingar, inga skymford sparades på denna föraktade klass; det franska coquin betydde ursprungligen helt enkelt tspanmålshandlare, Afven i vårt fädernesland framkallade konstlade styrelseåtgärder samma följder som öfverallt eljest, och cå litet aktades ännu för litet mer än ett sekel sedan t. ex. jordbrukarens rätt, ait Sverges regering kunde i en af sina provinser förbjuda spanmälsutförsel, befalla bönderna att sälja sin säd åt kronan för hvad hon ville bjuda och hjelpa sig fram med våld mot de tredskande. Väl må vi tacka försynen, som låtit oss födas och lefva i mildare rider, då allas rätt erkännes och de orättvisa skrankorna så småningom bortfalla, utan att vi känna längtan efter de gamla skyddent. Huru orimligt förefaller oss ej nu, att den svenske bonden ej skulle få sälja sina skogsprodukter der han kunde få dem bäst betalda, utan nödgades köra sina kol till närmast boende stångjernstillverkare! Och likväl är det knappt ett par årtionden som han är i besittning af denna så naturliga rättighet. För mindre än ett årtionde sedan fick bergsmannen afyttra sitt tackjern till det pris hammarpatronen behagade bevilja honom; nu förer han sin vara på verldsmarknaden. För få år sedan bestämde landets klädesfabrikanter priserna på våra kläden; nu taga vi dem från den utländska marknaden, om vi ej föredraga de redbarare och lika billiga varor som våra inländska fabriker genom konkurrensen hafva lärt sig att erbjuda oss. Iogen har gått under för den större friheten, men de vinnande äro otaliga. Skulle nu den svenske landimannen önska tillbaka de tider då han, till andra samhällsklassers tskydd eller beaqvämlighet, var tvungen vid höga straffbestammelser att en gång i veckan i närmaste köpstad torgföra alla de varor han ej sjelf inom en viss tid ansågs kunna förtära, och derutöfver vid stadsporten fick betala en dryg accis för det medförda, äfven om han i bästa fall undgick skällsord och misshandlingar af de råa vaktsoldaterna? Skulle vår välmående och godsinnade slättlandsbo åter vilja underkasta sig kronobetjeningens hemgång, för att bortjaga hans egna barn, om ban af dem bibehöll flera i hemmet än som lagligen förunnades den fria svenska bonden?4 Vill ban ännu en gång låta stångjernsfabrikanten sätta pris på hans ved och skogsarbete, men deremot villigt betala denne för nödiga redskaper hvilket urginnigt pris som han kunde obehindradt fordra, så länge ingen bit utländskt jern fick i landet införas? Men vill man ej detta, må man ock finna sig deri, att stadsbon, köpmannen, handtverkaren, embetsmannen, daglönaren fordra att köpa sina lifsmedel till det pris, hvari de stå på den stora verldsmarknaden, utan någon gärskild prisstegring till skydd för landets modernäring. Allt redligt arbete, vare sig vid dombordet, i handtverksrummet, i skolsalen, i fabriken eller på fältet framger lika ädla bidrag till folkets näring, landets sannfärdiga modersmjölk, och ingen må derföre tänka att han endast skördar fördelar då hans granne betryckes. Tiden är inne att äfven landtbru:karen erkänner konsumentens rätt till billigaste utkomst, och att han kan detta utan egen skada, ja, måste det till egen fördel, hoppas vi kunna göra begripligt i det följande. (Forts.) DE EE NN I EV