Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 2

ur hans butik. På ingen fastere grund än ofvannämnda omständigheter, och på den, sanna eller falska, förmodan att köparen och angifvaren var en förklädd jesuit, skyllde signor Francesco sin ruinverade affär på jesuiterna och utgaf sig sjelf såsom ett offer för Jesa eällskap — en förklaring, hvilken han efter otaliga ppprepanden slutade med att sjelf tro på. Följaktligen hade han alltifrån konstitutionens utfärdande aldrig upphört att petitionera hos kungen, parlamentet och hvarje enskild minister och deputerad om hjelp och skadeersättning. Hans loftal ötver signor Onofrio och den artighet han ständigt visade honom stodo iötverensstämmelse med hans syfte att ställa sig in hog den möjligen blifvande ministern och genom hans beskydd skaffa sig en ersättning för sina lidanden. Jesuiterna voro vid denna tid alias syndabock, de, som måste bära hundhufvudet för allting och på samma gång en förevändning för allt slags snikenhet och tiggeri. Ingen embetsman afskedades för oärlighet eller oduglighet utan att vara deras offer; ingen charlaton sökte någon anställning hos regeringen, utan att han hade lidit förföljelse af dem på grund af sin liberalism; inga petitioner — och Gud skall veta att det fanns sådana i stora högar, ty petitionerandet var denna tidpurkts samhällssjukdom — inga petitioner inkommo utan att jesuiterna på ett eller annat sätt figurerade i dem. Då signor Onofrio tillfrågades om han kunde rekommendera en god lärare i matematik, frågade han, utan att se upp från sin tallrick, åt hvem? och då han fick veta att det var åt hans nya bordskamrat, såg han upp på Vincenzo med denna egendomliga rynkning af ögonbrynen och tillslutning af ögonlocken, som på en gång antyder närsynthet och en vana att koncentrera uppmärksamheten på någon gifven punkt, Är det för alt slå i er? frågade han. Jag ber om ursäkt, stammade Vincenzo, som icke företod frågan. (Forts.)