Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 2

ter. Det var sannt, han kunde fråga signor Onotrio. Signor Onofrio visste det bestämdt; han visste allting. — Hvem är signor Onofrio? frågade Vincenzo. — Signor Onvofrio ver en flykting från 1821, som nyligen hade återvåndt ur landsflykten — en medlem af parlamentet, en statsman, en filosof, en litterärt och vetenskapligt bildad man af första ordvingen — värd sin vigt i guld eller, rättare, i diamanter. Om han ej hade plats i kabinettet, så kom sig detta icke af brist på anbud. Han kunde bli förste minister hvilken dag eller timma som helst. Signor Onofrio var en af signor Francescos hyresgäster och inackorderingar, och Vincenzo skulle träffa honom vid middagen samma dag klockan sex. Sådant var det intyg som afgafs om signor Onofrio af signor Francesco, i sin väg äfven en högst märkvärdig person, isynnerhet för sina superlativa uttryck och sina klagovisor. De förstnämnda använde han på alla och allting, de sednare gällde uteslutande ?bans olycka?. Han tog för gifvet att hans olycka? var lika ökänd som Trojas belägring eller jordbäfniogen i Lissabon, och änsyftningar derpå späckade hans tal äfven då han yttrade sig till fullkomligt främmande personer. Sjelfva faktum var det, att signor Francesco, innan han började hyra ut rum och taga emotinackorderingar, hade börjat såsom bokhandlare i mycket liten skala; och brist på kaital och arbetsamhet hade snart ruinerat ans lilla affär. Detta slut föregicks kort förut — utan att detta dock i ringaste mån inverkade på sjelfva utgången — af en kallelse til polisen och en skarp tfillrättavisning för det han i hemlighet försålde vissa pemfletter mot jesuiterna. Detta passerade i den gamla goda tiden, då polisen och jesuiterna voro lif och själ. Då signor Franceeco nekade till beskyllningen, visades honom ett exemplar af den förhatliga boken, hvarjemte man nämnde för honom sjelfva dagen och timman, då den kommit