genast de nödiga arrangementerna, och man kom öfverens om att han skulle få mat och rum för omkring fyratio riksdaler i må naden. Turin var år 1848 icke detsamma som det är nu, men äfven då var det i intet fall underlägset någon andra klassens hufvudstad i Europa — hvarken i afseende på prydlighet, beqvämlighet, verksamhet eller tolkmängd. ed flyktingar från Lomberdiet och andra provinser samt utländningar räknade Turin denna höst tretioeller fyratiotusen invånare mera än vid början af året. Vincenzo, som ej hade någon annan jemförelsepunkt att gå efter än Ibella och Novara, kände ig rent ef förkrossad af stadens storhet och glans samt dess omätliga folkmängd. Hans första intryck var helt naturligt en känsla af förvirriog och nedslagenhet, och mer än en gång greps hans hjerta af en häftig och öm saknad vid tenken på den stilla hamn han hade lemnat, och hvilken frånvaron ännu mera förskönade. Men han skakade tappert af sig detta melankoliska lynne, och saknade ej heller skäl, hvilka sporrade honom till manlig ansträngning. Han hade att rättfärdiga ein gudfars goda tanke om sig — förtjena hans godhet och ömhet — i ökad grad förvärfya sig mamsell Rosas ynnest — slutligen att visa sig värdig sin stora lycka. Så dana voro de styrkande medel som hjelpte honom att besegra sitt hjertas svaghet. Vincenzos mest trängande behof var, såsom vi veta, att finna en lärare i matematik. Som han ej egde någon bekant i Turin, hade han intet annat valän att rådfråga sin värd, signor Francesco, och detta gjorde han samma eftermiddag som han kom tili staden. Signor Francesco visste att det fanns en hel mängd lärare i matematik och hvarje annan vetenskapsgren ; men för ögonblicket kunde han icke erinra sig namnet på någon af dem. Hans minne hade på ett sorgligt sätt svikit honom alltsedan hans olycka, men han skalle emellertid höra ef