Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 2

cOm du behöfver någonting, så kom ihå att du skrifver till mig, hviskade Rosa til Vincenzo, som äfven fick en dylik uppmaning at Barnaby. Se så, ropade herr advokaten och smällde med sin piska. Vincenzo blef omsider fri och hoppade upp. Farväl — lycka till — en lycklig resa — och hjulen gnisslade redan på den släta och välhållna sandgången. Ned rusade upga mamsell, pigor och drängar till belvederen, för att der ännu en gång ropa farväl — lycka till — lycklig resa — i det giggen passerade förbi. Vincenzo svängde sin hatt — stackars gosse, hans röst var dränkt i tårar. Herr advokaten, som kände sig helt stolt och belåten öfver att han en gång gått sin egen väg, utan att först fråga någon om råd, rukad tappert sin piska. KAPITLET XIX, Turiner-silhouetter. Det fanns icke någon jernväg år 1848 från Ibella till Turin — den enda jernvägslinie, som existerade i det subalpinska konunvgariket, var en, som med många afbrott förenade Turin och Genua. Vincenzo måste derför i många timmar skralta framåt i en ända till qväfning täppt och långt ifrån rymlig bur, innan han uppnådde sin bestävsmelseort. Han uppnådde den åock till sluts och gick direkte till det hus, på hvilket hans gudfar hade gifvit honom anvisning. Lyckligtvis hade familjen från Rumelli, som hyrde ut rum och mottog inackorderingar, ett ledigt rum eller, rättare sagdt, en liten skrubb, med nätt och jemt så mycket utrymme att en säng, ett litet bord och två stolar kunde få plats derinne — och med nätt och jemt så mycket ljus och luft att man kunde se och audas derinne men det var mycket billigt, och detta bestämde Vincenzo för att taga det. Han hade gjort sig sjelf det löftet att han skulle kosta ein sudfar så litet som möjligt. Han vidtog nu