Aftonbladet – 26 januari 1864, sida 1

Folkskolan och presterskapet. I Vi hafva yttrat i en föregående artikel, att vårt protestantiska presterskap, der det icke direkte hämmat folkbildningens framsteg, åtnrinstone gjort föga eller intet till dess höjande och fullkomnande; och vi torde, för att icke blott anses hafva pratat i vädret, för detta vårt påstående böra framlägga ett och annat talande skäl. Det är bekant, att icke obetydliga krafter under de sednaste årtiondena varit irörelse, för att befordra och gifva fart åt en stigande folkupplysning; och det är icke utan stort skäl, som man räknat dessa bemödanden för ett bland nutidens vackraste lifstecken, enär det på den allmänna folkupplysningens beskeftenhet ytterst beror, huru framtiden kommer att gestalta sig. Sälunda hafva enskilda föreningar, bestående af fosterländskt sinnade och vetenskapligt bildade män, slutit sig tillsammans, för att utgifva sådana på ett populärt språk författade skrifter, hvari vetenskapernas resultater skulle kunna nedtränga till sjelfva massan af folket. Enskilda pereoner hafva . arbetat i samma syfte, genom utgifvande dels af lämpliga böcker, dels af periodiska skrifter, som behandlat samtidens och fäderneslandets vigtigaste frågor, samt varit egnade att spridas bland en efter kunskap allt mera törstande och vetgirig allmänhet. Hvad har presterskapet gjort till befordrande af ett så upphöjdt och maktpåliggande ändamål? Hvad har det gjort för spridningen af dylika skrifter bland folket, hvars upplysning blifvit just presterskapet af statsmyndigheteraa i första rummet anförtrodd? På dessa frågor kunna vi tryggt svara, att presterskapet i allmänhet, med få vackra undantag, gjort icke blott ganska föga för befordrandet af omnämnde ändamål, utan äfven, der det förmått och haft utsigt till framgång, i icke ringa mån sökt motverka detsamma. Det är icke så längesedan, att man redan har kunnat glömma bort det, som justitiekanslern fann sig föranlåten, i anledning af honom meddelade upplysningar, att till konsistorierna i riket framställa en förfrågan jemte en allvarsam påminnelse rörande de exemplar af den utmärkta skriften Läsning för Folket, som genom statens försorg blifvit utdelade till alla rikets socknar, för att genom hrr pastorer hållas allmänheten tillhanda. Hvilka kraftåtgärder konsistorierna vidtagit till följd af denna påminnelse, är ännu insvept i mörker: men en temligen bekant sak är, att denna så nyttiga folkskrift i ganska många socknar aldrig blifvit spridd bland allmogen, och att dess rikhaltiga årgångar ligga och mögla i sakristiorna eller på pastorernas egna bokhyllor. Vi känna ganska väl, att såsom försvar för denna försummelse blifvit från flera håll uppgifvet, att allmogen visat eå litet intresse för den upplysning, som blifvit dem erbjuden i ifrågavarande skrift, att ingentiog för eaken kunnat uträttas. Om detta är sannt — och vi betvifla visst icke tillvaron af ett så bedröfligt förhälland: — på hvem återtaller i sista rummet ansvaret för en dylik liknöjdhet? Månne på den okunniga, men i grunden vetgiriga allmogen, eller på ett intresselöst, att icke säga, rent af afvogt presterskap, som föga eller ingenting gjort, för att väcka kunskapsbegäret och leda det på en rätt väg? Om detta försvar emellertid är underhaltigt, der man blott gjort svaga och likgiltiga försök att sprida nämnde folkskrift, så måste det platt intet kunna gälla, der man helt och hållet uraktlåtit att göra ens ett försök till spridning af densamma. orsaken till denna uraktlåtenhet blott intresselöshet? Eller är den någonting annat, något vida betydelsefullare — ren afvoghet mot en dylik folkupplysning — derpå må presterskapet sjelft svara, om det kan, på ett sätt, som förmår rättfärdiga dess handlingssätt. Att skrifter kunna spridas och spridas i massa bland allmogen, är för öfrigt ingen obekant sak. Vi hafva här i landet en vidt utgrenad och mycket nitisk förläggarverksamhet, som förträffligt förstär sig 3 hvad som gär uti dylikt hänseende. i hafva bland annat äfven ett stort sällskap, den evangeliska fosterlandsstiftelsen, som dels genom en egen press, dels genom i hopar utskickade kolportörer sprider kring land och rike massor af mera och mindre sekteriska skrifter, hvilka i vissa trakter utgöra allmogens snart sagdt enda läsning och i icke ringa mån bidraga att förvilla dess af naturen klara uppfattning och rediga förstånd. Mot denna i flera fall vilseledande lektyr behöfves ett slags andlig motvigt, och hvarifrån få en sådan annars, om ej uti sådana skrifter, som äro verkligt folkbildende och på samma gäng skärpa förståndet och göra blicken klarare, som de utrota den mängd at fördomar och vidskepliga föreställningar, som ännu äro i svang bland vär allmoge? Vore icke just bär ett rikt fält för presterskapets verksamhet? Hvad kunde vara nyttigare för sjelfva saken och mera befordra presterskapets egen upggift att verka för en sann folkbildning, än om presterskapet använde hela det inflytande det ännu eger qvar, för att låta komma till allmogens kunskap och medverka till spridande af sådana skrifter, hvilka äro egnade att höja folkbildningen och gifva den en sund och