Aftonbladet – 25 januari 1864, sida 2

på en liten mild sträckbänk, såsom ett slags vedergällning för det nederlag han genom deras åtgörande hade lidit; oeh för öfrigt fanns det äfven ett mera menskligt skäl för detta uppskof. Ehuru i sitt innersta hjerta benägen att låta Vincenzo försöka sig på den juridiska banan, tvekade dock herr advokaten att för detta ändamål skicka honom till Turin, af fruktan att ynglingen skulle blifva kuggad i sin första examen och skymfligen återförd till sin egen och sin gudfars och gynnares skam och förtret. Barnaby, som icke visste något om sin herres hemliga böjelse, och som dessutom med sin egendomliga logik såg i detta uppfostringssystem ingentiog annat än ett förutfattadt beslut att neka Vincenzo hans rätt och hänvisa honom till någon dammig vrå i ett eller annat kontor. — Barnaby, säga vi, hade emellertid kommit till den grad af förtrytelse, som ej längre fioner en ventilinegativa tecken till vrede och förakt, utan äfven behöfver gifva sig luft i handling. En dag, då hans herre gick förbi honom i trädgärden, tog derföre Barnaby på sig sin fu laste min och sade: : Om förlof, signor Avvocato, jag kommer snart att behöfva den lilla penningsumma, som jag har innestående hos er.4 (Allt sedan signor Pietros död hade herr advokaten ständigt haft förtroende att vårda den gamle mannens besparingar). Den skarpa, nästan hotande ton, hvarmed han framställde sin begäran, framkallade helt naturligt följande kalla, lakoniska svar: Ja, det går an; vill du ha siltsammans? Ja, hvarenda vitten, eå fort det låter sig göra.4 Jag har alitsammans i min pulpet; du kan få det när du vill.? tSapg tackar så mycket.