Aftonbladet – 25 januari 1864, sida 1

vans hjertas lifligaste önskan. Det fanns å saker, som Vincenzo icke skulle hafva rjort, eller försökt att göra, för att beaga sin unga herrskerinna. Han förslarade sig följaktligen villig att rätta ig efier hennes önskan, paturligtvis med jet vilkor att herr advokaten gat sitt samycke dertill, hvilket Rosa raed stor förtjusing åtog sig att förskaffa honom. Herr ndvokaten gjorde mot hvad han kallade sin totters barnsliga nyck tillräckligt många och tillräckligt högt uitsiade invändningar för ott befria sig sjel! från allt ansvar isaken, och lät henne få sin vilja fram. Och så gick det derhön att Vincenzo en vacker morgon, kort efter samtalet i löfsalen, försvann från palatset, för att fem dagar sedre återvända, mycket nedslugen, mycket rbryllad och uttröttad, men oförändrad i sjelfva hulvudfrågan. Rosa som nu kände sig fullt öfvertygad att det icke var Guds vilja att han skule återinträda i kyrkuns tjenst, bar sitt svikna hopp med kristlig resignation, och började omedelbart derefter tänka på att inlösa det lötte hon kade gifvit Vincenzo. Hvad ville han hulst blifva? Barnaby hade sagt henne att han måste bestämma sig för något yrke och begrfva sig tll universitetet — fanns det nögot yrke, för hvilget nan hade wmera fallenbet än för andra? Vincenzo svarade pligtekyldigast att det ej tillkom honom, utan hans gudfar att välja för bonom. Rosa sade ja — det vur fadern, på hvilken det yttersta afgörandet berodde; men som dettanns flera lika antegliga yrkes, mot hvilka hennes far sannolikt ej skulle hafva någonting alt invända, kunde Vincevzo lika gerna öppet erkänna hvilket han helst skalle vara benägen att välja. Sålunda ansatt, förklarade Vincenzo slutligen att om han hade