Aftonbladet – 23 januari 1864, sida 3

Till följd af en oförutsedd händelse får du bref af mig förr än jag trodde. Huru förvånad du lär blifva då jag säger dig att detta bref förebådar min snara hemkomst, Joch att jag sednast inom 14 dagar får återse det kära, efterlängtade hemmet. Hör blott huru allt tilldragit sig. I Jag minnes ej om jag omtalade för di 1i mitt förra bref, att jag skulle intagas i lAmsranthen? Faster ville nödvändigt stt jag skulle begagna mig af tillfället och orientera mig i den högre societeten?. Som du vet är jag särdeles road af att dansa och säger ogerna nej till en bal, då jag notabene får kläda mig efter eget tycke, och detta fick jag efter något prut, tack vare min snälla farbror! Jag hade en hvit broderad tyllklädning utan den minsta garnityr (en half aln för kort, sade faster)och en röd kamelia i håret. Min kusin Carl ledde Jin mig. Du vet ju att hvarje ung fiicka skall föras in af en ung man och att han till lön för sin möda får dansa första valsen jmed henne. Lokalen var densamma som vid nyårsbalen, men nu företedd. den, isynInerhet vid dansens början, ett högst olika utseende. Jag kan icke beskrifva för dig mina känslor, då jag såg den för mig oerhörda lyx, som rådde 1 damernas toalett! Hvad vill de borgerliga fruntimmernas lyx säga på nyårsbalen, emot de förnäma damernas på Amaranthen, Juveler, dyrbara spetsar, siden och blommor trängde sig omkring mig i oredig förvirring. Till att börja med blef jag bländad deraf och förde handen till pannan, likasom för att öfvertygsa mig att hvad jag säg ej var en dröm. Carl bemärkte min rörelse och frågade mig, hviskande, om jag mådde illa. Åh nej, svarade jag drömmande och tillade mera för mig sjelf än för honom: Ar verkligen Sverge ett fattigt land?4 Hur kunna dessa damer hafva någon glädje ef att vara så granna och veta de ej af all den nöd och allt det elände som rörer sig i denna stora stads bjerta?4 Carl smålog på ett eget sätt och sade: Låt oss dansa endast denna afton och vara glada, Anna, hvem vet hvad morgondagen kan: bära i sitt sköte?? Vi dansade denna vals och ännu några andra danser illsammans; jag hade glädt mig så mycket åt denna bal, jag såg den skenbara glädjen, jag insöp med begärlighet dansmusikehs friska, lifvande rytm, och ändock kände jag mig sorgsen. Det var för mycket för mig; jag kan ej ha roligt, då jag får trängas och då mina sinnen fängslas af så många yttre ting, som bortleda det verkliga nöje jag erfor af dansen sjelf. Hara modstulen jag var, kunde jag ej låta bh: att småle åt den förändring som damernas toalett undergått efter endast några danser. Tyll, siden eller spetsklädningar voro i trasor, och hängde ned i vårdslösa festoner på golfvet; voro klädningsrne nu tillräckligt långa, men icke var just den elegansen vacker. Dock tilistod jag för dig; att jag vida hellre fästade mina blickar på de sönderifna öfveroch underklädningarne, än pi den öfre regionen, ty enligt modet, voro damerna så decolleterade, att det föreföll mig som om deras klädningar saknade iif, åtminstone kunde jag ej upptäcka något. Detta synes dig måhända oerhört, men vi här i Stockholm förstå oss bättre på — här likasom aonorstädes der modets gudinna svänger sin trollstaf, jagar hon på flykten blygsamheten, densa den skönaste af alla qvinliga dygder. Vi foro tidigt hem. Cerl utbad sig ett enskildt samtal med mig des följande morgonen. Jag beviljade honom det med någon förundran och gick till hvila. Jag tänkte på dig och på alla derhemma, men var för trött att skrifva. . Vid frukostbordet träffades vi åter. Öfver farbrors glada, sarkastiska anlete låg ett lätt moln. Faster återter sysslade som vanligt med kaflet. Vi skämtade öfver balen, vi talade om ett slädparti som officerar? skulle tillställa och farbror utbad sig att få bli min kavaljer. Jag såg först på honom och sedan på Carl. I ett ögonblick genomfor mig den vissheten att Carl aldrig skulle följa mig. Jag sade ej något på en stund. Farbror och faster lemnade oss; vi voro ensamma. Anna9, sade Carl i det han fattade min hand, jag har erhållit min fers tillstånd till det steg jag nu tagit och jaz har velat vara den företa att sjelf omtala det för dig. Jag reser nemligen till Danmark som frivillig; jag har allvarligt öfvertänkt saken och kan ej, vill ej handla annorlunda. Jag är svensk och jag har varit student; epåletterna och uniformsrocken ha ej förqväft min ungdoms entusiasm. Faran för Danmark är öfvervägande; jag behöfves, och några kamrater som tänka lika med mig begifva sig af redan i morgon. Måhända är det oss beredt att falla under Dannevirkes gamla vallar — att dö bjeltedöden såsom Leyonhufvud, Somimelius och Lagerbjelke — deras död var ärofull, vår skall äfven blifva det ... Hen stannade ett ögonblick. Jag såg uppihang ädla, vackra ansigte och smålog mellan tårarne åt honom. Han bemannade sig och fortsatte: SAnna, vill du lofva att ej glömma vännen utan uppmuntra honom med dina bref? Vill du lofva att lemna Stockholm och draga dig undan till landet? Detskulle gräma mig att veta dig här omfladdrad af dessa dagoch nattfjärllar, som ej äro värdiga att vidröra din hand?4 Jag lofvade hoI nom allt och förebrådde honom mildt, att han kunde tro mig i stånd att tillbringa mitt hir i lustbarheter, då han stred, för att för ein del inlösa den hedersskuld, som den svenz ska nationen iklädt sig vis-å-vis den danska. Carl har rest och jag lemnar Stockholm, som nu ej mera för mig har något behag. Jag är tacksam och stolt att vara älskad af en man som har känsla för sitt lands heder, Så stark är min öfvertygelse om att vi böra hjelpa danskarne nu eller aldrig, innan Dannevirke faller, att jag med glädje gåfve Danmark tio bröder till försvarare, om jeg egde så många! Jag hoppas attni alla vid hemkomsten skola hjelpa mig att deltaga i de anordningar som inom kort torde behöfvas för våra egna soldater. Till dess farväl! Din Anna.