Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 3

af den unge studentens älsklingsförfattare — och nickade bifall deråt eller framställde något förslag till en eiler annan ändring, hvilket med tacksamhet mottogs. En dag straxt före solnedgången sutio Rosa och Vincenzo i den förutnämnda gröna löfsalen — den sednare med förtjusning utbredande sig öfver den vestra himmelens skönhet, och försökande, ehuru med ringa framgång, att meddela sin unga följeslagerska en liten anstrykning af den poetiska känslighet för naturen som han sjelf i hög grad egde. Rosa, som under de sista tio minuterna hade sett helt tankspridd ut, likasom om hon varit försjunken i drömmar, sade slutligen, då han upphörde att tala: Vincenzo, har du verkligen beslutit — riktigt bestämdt beslutit — att öfverge den bana för hvilken du från barndomen varit bestämd? 4 4 Ja, det har jag verkligen, sade Vincenzo. Ar du säker på att du, då du gör detta, inte ger vika för en frestelse af den onde, hvars mål är värt eviga förderf? Huro kan jag veta det? Jag hoppas att så inte ärt, sade Vincenzo. Ja, men du är inte säker derpå4, genmälde Rosa. Vore det derför inte bäst att försöka öfvertyga dig om hvilka Guds afsigter med dig kunna vara?? ?Det skulle-jag visst vilja göra, om jag bara visste vågotkätt att förvissa mig derom. ?Jag skall visa dig ett sådant sätt, fortfor Rosa med värme; det kommer inte från mig, utan från fader Terenziano, min biktfar — du känner honom, han är ett helgon och har gjort flera underverk. Jag frågade honom häromdagen rörande dig, och han sade att du är under inflytande af en ond makt, mot hvilken du bör strida.? Forts.)