Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 2

4Stig upp och säg hvad du har att säga, Jag hör. incenzo steg upp, torkade tårarna ur sina ögon och talade som följer: Ni är min välgörare, ni är som en far för mig; ni är den, hvilken jag näst Gud mest älskar och vörder; den, hvilken jag minst af alla skulle vilja såra eller förorsaka smärta. Döm således om häftigheten i den känsla, som drifver mig att motsätta mig er vilja och ådraga mig ert misshag. Det finnes intet offer, som jag inte skulle vilja underkasta mig för att återgälda er godhet; intet offer, utom detta enda, som sannerligen öfvergår mina krafter -— det enda, som innefattar icke allenast hela mitt lifs olycka, utan äfven sätter roin själa salighet i våda; ty huru skulle jag kunna uppfylla de ansvarsfulla pligter, för hvilka jag skyggar tillbaka? Det är verkligen inte mitt eget fel att jag hyser en sådan känsla. Jag har inte sökt efter den, utan den har kommit af sig sjelf. Det, som förr endast var en brist på kallelse, har nu vuxit till en oöfvervinnelig motvilja. Jag har verkligen arbetat emot den; jag har bedt Gud varmt och ödmjukt att han måtte hjelpa mig i min nöd, upplysa min blipdhet och försona mig med en lott, som jog visste vara i Ööfverensstämmelse med er önskan. Men Gud har ej velat bevilja min bön — är inte detta ett talande bevis på att det ej är Hans vilja att jag åter inträder i seminariet? Vineenzos enkla vältalighet och den passionerade itvern i hela hans varelse, medan han talade för sin sak, detade sig väg till herr advokatens bjerta, hvilket, såsom vi veta, ej var af sten; och hade det icke varit för det ominösa brefvet, skulle han gifvit sig obetiogadt och skickat seminariet