Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 2

mästaren sina sednaste tvifvel och farlåg or. och vid åsynen af budet från Ibella hade denne anat att hin var lös. Han biträdde nu marasell Rosa i hennes letande, och slutligen funno de det förlorade fåret å ett aflägset fält. Han var tillika med fem eller sex arbetare, ända till knäna ijor. den, utan rock och med uppvikta skjortärmar, samt handterade spaden af alla sina krafter. tHvad gör du?4 utropade Rosa. Hvarför kom du inte hem till middagen? ?Jag gör min lärospån i min fars yrke, som var en fältarbetaresX, svarade ynglingen godlynt, och arbetare sitta inte till bords med fint folk. tJa, men det der är ju bara tokeri allt: sammans, sade Rosa. Aldrig kan du bli skicklig uti att dika och gräfva; du äricke stark nog till det; det skulle döda dig. Se sjelf om jag inte kan handtera min spade lika bra som de andra, sade Vincen: zo, i det han tog några kraftiga spadtag efter hvarandra; det är inte så hårdt arbete som det ser ut; jag känner attjag inte saknar kraft; det är bara öfning som fattas. Här rusade Barnaby på Vincenzo, slog sina armar omkring honom, kysste honom och ropade med dundrande stämma: Bravo, min gosse, jag värderar och högaktar dig, jag är stolt öfver dig. Häll du dig till din fars yrke; det är vida mera hedrande än att sitta och mumla latin och göda sig af andras svett och möda. Blandade voro herr advokatens känslor, då Rosa underrättade honom om Vincenzos nya sysselvättning — en blandning af ån ger öfver att han drifvit bonöm derhän, af blygsel öfver de slutsatser som folk härat skulle draga i afseende på honom sjelf, och af uppriktig beundran öfver att det fanns