Aftonbladet – 22 januari 1864, sida 1

Folkskolan och presterskapet. L Det är nu öfver två årtionden, sedanfolks undervisningen i vårt land genom 1842 åre skolstadga fick, så att säga, kongl. fullmakt att vara en för sig sjelf bestående institution, som hade rättighet art-växa till och förkofras, omhägaad af de begge statsmakÅternaoch ställd under den enas, kronans, speciella vård och uppsigt. Denna uppsigt har utöfvats af det dirigerande presterskapet, herrar biskopar i första rummet och herrar kyrkoherdar i det andra; de förra såsom folkupplysningens högste målsmän och beskyddare i allmänhet, de sednare såsom folkskolans närmaste tillsyningsmän och väktare isymnerhet. Det tyckes, som folkskolan under dylika auspicier bort -ega en ganska vacker och betydelsefull framtid, särdeles då man erinrar sig den under årens lopp städse ökade välvilja, hvarmed rikets ständer omfattat folkundervisningen och anslagit medel till dess ytterligare befrämjande. Jemför man blott förr och nu, så måste man ock rätt. visligen erkänna, att folkbildningen, likväl mest till följd af enskilda bemödanden, gått icke så obetydligt framåt. på samma gång man nödgas medge, att ständeroa, i betraktande af hvad de gjort för den högre upplysningen och de vetenskapliga behofvens tillfredsställande, relativt sett folkskolan och dess rättmätiga fordringar på understöd och uppmuntran mycket mindre, att icke säga, ojemförligt mindre, till godo. Men äfven med detta erkännande återstår den omutliga sanningen, att folkskolan och: dess resultat: folkbildningen under den förflutna perioden kunnat och bort blifva någonting helt annat och vida bättre, än hvad en blick på det närvarande förhållandet ger vid handen. Vi tro oss icke säga för mycket, utan blott upprepa en numera temligen allmänt erkänd sanning, då vi påstå, att det är bos det dirigerande presterskapet och det sätt, hvarpå detsamma uppfattat sitt kall såsom folkskolans värdare och sin ställning till folkupplysningen i allmänhet, som man i främsta rummet har att söka orsaken, hvarföre folkbildningen ännu icke blifvit bättre än den är, och hvarföre den i åt-killiga trakter af landet ännu befinner sig på en så underhaltig ståndpunkt, att det måste väcka foster. landsvännens uppriktiga bedröfvelse. Man kan om denna ståndpunkt ailra lättast göra sig en klar föreställning, om man närmare följer de beklagansvärda företeelser, som det rehgiösa svärmeriet tidt och ofta lägger I dagen — företeelser, hvilka ytterst hafva sin rot i okunnigheten, och för hvilka det derföre icke finnes någon annan bot än en sann och verklig folkupplysning. Man hade skäl att vänta af ett protestantiskt presterskap, att det, långt ifrån att söka hämma folkbildningens framsteg, skulle med all makt söka att befordra densamms; man kunde med så mycket större skäl vänta detta, som presterskapet; icke blott till följd af den kyrkliga lagstiftningen, utan genom speciella stadganden, blifvit stäldt i spetsen för folkets undervisning, och genom den djupt ingripande position, som det intager, på grund af det sjeljskrifna ordförandeskapet i skolstyrelserna, besitter ett mäktigt inflytande i alla hithörande ärenden, på samma gång dess ansvar ock derföre är så mycket större och mera maktpåliggande; men en lång och sorglig erlarenhet har gifvit vid handen, att vårt protestantiska presterskap i detta hänseende icke mycket bättre uppfyller sitt åliggende, än det förkättrade katolska, och att. der det icke direkte eller rent af motverkar folkupplysningen, åtminstone gör föga eller intet till dese höjande och fullkomnande. Detta kan tyckas vara ett hårdt tel, och vi företå mycket väl, att uttalandet af ett sådant omdön:e skall på måoga håll betraktas såsom en iDfami, hvilken förtjenar den allvarligaste näpst; men vi ämpa ej låta afskräcka oss, äfven genom en väntad storm från det presens ska lägret, att säga vår bjertans mening i detta, så ytterst vigtiga och begrundansvärda ämne. Vi ämna ej beller, såsom dena beryktade riddaren af la Mencha, blott bugga i löften, uten hoppas för vårt påstående kunna framlägga mera. än ett. tillfyllestgörande skäl. Sr Det är .onekligt att större delen ef värt presterskap, vid skötandet af sitt kall, blott följer en gammal slentrisn. . Att göra nägot mera eller utöfver hvad tjensteni inskränktare mening ålägger; är sällsynt och hör till dessa vackra undantag, som finnas inom alla samhällseferer, der tjenstutöfning kommer ifråga, men inom presterskapet väcka så mycket större uppmärksamhet tör. deras ovavlighets skull.Vi vilja visst ej bestrida att äfven massan af presterskapet uppfyller eina pligter, om det ock sker på det knapphändigaste och beqvämaste sätt; törutsatt att man ej teger dessa pligter i någon högre bemärkelse, utan dermedblott afser. en .så pass noggrann utöfoing af tjensten, att hvarje allI varsammare kollision med kyrkolagen kan lundvikas. Men det är icke detta, hvarom j här är fråga. Här är fråga -om.den pre; sterliga andan och kärleken för det ansvarsfulla kall man valt till sitt lefoadsyrke, med ett ord det presterliga nitet, i dette begrepps i vackra bemärkelse, hvarförutan hela prestens i tjenstutöfning biott blir en tom formsak, densamma i dag som i går, och isaknad af all kraft att verka på den kringstående omI gifoingen. För uppenbara tjenstefel finnes , bot. De kunna med kyrkolegens hjelp be;ifras och rättas. . Men ingen lag i verlden ; kan upplifva en domnad ande, eller gjuta lif i en ejällös kropp. För. den allmänna , slentrianmessigheten inom presterskapet finnes ingen annan bot, än reformer af helt och hället andlig natur. Hvarifrån en sådan reformation borde komma, tillhör icke vårt närvarande ämne att antyda, lika litet som att uppge orsakerna, hvarföre presterskapet nödvändigt till slut måst komma i det törstelningstillstånd af intelligent likgiltighet, hyari det för närvarande till stor del finner sig vara förpassadt. Vi inregistrera blott fakta och -ärna hålla oss blott vid dem. Att presterskapet icke skulle omfatta folk