Aftonbladet – 21 januari 1864, sida 2

bort ega företräde, Eskilstuna-—Sparreholmsvägen är nemligen den hufvudsakliga och lämpligaste förbindelsen emellan en stor, folkrik och i hög grad produktiv ortsamt vestra stambanan, och är tillika bland de mest svårfarbara inom länet, enär den till största delen framgår öfver mycket kuperade marker, hvilka på flera ställen bilda backar, så svåra att man, under vissa årstider, ej kan utan lifsfara passera dem. Då härtill kommer att man, efter hvad vi hört uppgifvas, redan lärer i Westmanland hålla på att samla medel till byggande af en bro öfver Qvicksund, hvarigenom en stor svårighet för vägfarande emellan nämnde provins och Södermanland undanrödjes och hvarigenom en ökad trafik från Westmanland och till vestra stambanan troligen uppstår, så synes allt detta innebära nog talande skäl för anslags beviljande till forbättrande af Eskilstuna—Sparreholmsvägen. åsom ett ytterligare skäl för saken torde äfven kunna anföras den enighet och snabbhet, hvarmed orten tecknat erforderliga bidrag till sistnämnde vägförbättring, och hvilket bevisar, att man här allmänt inser den verkliga nödvändigheten deraf, Ehuru landshöfdingeembetet sålunda ej varit för berörde vägförbättring, hoppas vi dock att hrr komiterade i frågar göra hvad de kunna för anslags erhållande härtill. — Från Kalmar skrifves den 16 Januari: Isbryggan öfver sundet är ännn föga tillförlitlig. Också förlorade en djerf ölänning, skepparen C. J. Aberg från Rönnerum, häst släda och medhafvande saker och fick sig äfven sjelf ett ofrivilligt kallbad, då han häromdagen efter ett besök härstädes skulle verkställa den vådliga hemresan. — I tidningen Hernösands Posten berättas följande historia, som nyligen skall ha till dragit sig i Anundsjö socken: En der boende 40-årig ungkarl, hvilken lär ha den olägenheten att periodiskt vara hvad man kallar något vriden, hade för kort tid sedan en vacker lördagsafton infunnit sig hos församlingens kyrkoherde med begäran om utfärdande af lysniog för sig och en inum socknen boende förmögen bondes enda dotter. Ensam som han var och utan att åtföljas af vederbörlig. giftoman, presenterade han en skriftlig tillåtelse af flickans fader, vederbörligen försedd med vittnen och denne sednares bomärke. -Lysningssedeln utfärdades och betaltes och kyrkoherden medtog densamma på söndagsmorgonen ttll sakristian för att uppläsas. Men kyrkoväk taren (kyrkovärden?), som fått se lysningssedeln på sakristiebordet, lärer misstänkt något underslef och förmått presten inställa lysningen för dagen. Vid sedermera gjord efterfrågan, befanns att hvarken bruden i fråga eller den tillämnade svärfadern egde minsta kunskap om saken. Fästmannen hade fabricerat både skrift, namn och bomärke. Bomärket hade han på det sättet förskaffat sig, att han någon tid förut infunnit sig hos den sålunda utkorade svärfadern och begärt hans bomärke, under föregifvande att han ville samla alla bomärken i byn, hvil ket denne ock villfor och nedskref sin krummelur på ett papper, som nu sålunda begagnades. EERO NEN — Man har i dag gjort början med en ny metod för utdelning af biljetter till de offentliga föreläsningarne, men dervid tillvägagått på ett sätt som innefattade den mest fullstän diga frånvaro af ordning. Enligt tillkäonagivande i gårdagens aftontidningar skulle i dag kl. 10 f. m. uti La Croix nedra salong utdelas biljetter till den andra af professor Malmströms föreläsningar öfver Frihetstiden?, hvilken enligt samma tillkännagifvande kommer att hållas i morgon afton vid vanlig tid och på vanligt ställe. Redan kl. half 10 var förstugan upptylld af menniskor och sedan samlingen ytterligare fortgått en stund underrättades de väntande om att biljetterna skulle komma att utdelas vid iogången åt torget. Något anslag, upplysande om vid hvilkendera af ingångarna biljetterna skulle erhållas, fsuns icke. Folkströmmen rusade pu af till det anvisade stället; men efter nägra minuters -förlepp kom en ny underrättelse, nemligen att biljettutdelningen skulle försiggå inne i förstugan. Denoa var vid biljettluckans öppnande alldeles öfverfylld och folkmassan sträckte sig långt ut på gatan; men någon vaktmästare eller någon poliskonstapel som kunnat hålla ordning syntes icke till. Först sedan biljettutdelningen börjat anlände från det närbelägna vaktkontoret tvenne poliskonstaplar, hvaraf den ena posterades vid ingången till förstugan och den andra vid biljettluckan, der han blef skuffad och klämd få det mest bedröfliga sätt och verkligen öpte fara att blifva ett offer för föreläsningskomitns opraktiska åtgärder. Utdelandet af biljetterna fortgick härefter under den mest ohvggliga trängsel, och man kan med fullt skäl säga att det gällde att slå sig fram. Några fruntimmer, som till en början hyst den förhoppningen att kunna erhålla biljetter, måste aflägsna sig från detta tumultvariska -uppträde, der den samlade mängden, folk ur alla klasser, under skrik och stoj, ackompagneradt af fönsterrutors klingande, armbägade sig fram till målet. För den som varit nog lycklig att kämpe sig till en biljett, återstod något som var nästan ännu värre, nemligen att komma ifrån biljettluckan; ty dertill fordrades att arbeta emot strömmen och detta arbete medförde icke ringa fara för fötter och bröstben, för att icke tala om kläderna. Man frågar sig med anledning härat om komiten för föreläsningarnes föranstaltande föresatt sig att drifva gyckel med Stock holms allmänhet eller om komitn ännu icke fått erfarenhet af huru begärliga biljetterna till föreläsningarne äro. Ett af dessa alter nativer måste ligga till grund för förfaringssättet; ty i annat fall hade det enklaste i verlden varit att utdela biljetterna genom en lucka på en af dörrarne åt gatan, semt ati medelst ett par poliskonstaplar tillhålla dem CM AM mm mm mm DN RM MH PD 4 —w AM AA mA jo foll.i