Aftonbladet – 21 januari 1864, sida 2

Vid knväppningen på lutan. Stor sak, om hos till lifs sen kom! Den mön ej sången handlar om, Den mön — kan godt bli utan. Dock, hvem är hon vid lampans glöd, Som vakar, smidd vid nålen ? På kind, af feberoro röd, Ren spelar morgonstrålen. — Den minsta rast tycks henne stöld Från dem, som snart klä skott i köld . På Dannevirkes skansar. Så satt väl fordom Ingeborg Och kufvade sin hjertesorg, Och väfde Hjalmars pansar. Vi känna dessa drag igen, Så bleka nu, dessvärre. Sin fina grop har kinden än, Men rosor har den färre. Och denna späda hand! den har En dag oss gifvit det standar, Som aldrig vi få svika. Ja, hon densamma är som förr, Fast landssorg bor bak hennes dörr, Och kanske nöd tillika. Har I ej hennes tankar bort Till Thyras gamla vallar! För hem och härd der inom kort Den första salfvan knallar. Den ävlige, förfrusne Jens Fällt bajonett på nordens gräns, Som våld vill sig tillista! I hemmet syr hans trogna mö En drägt till skydd för frost och suö — Kanske den blir hans sista. Du rena, starka kärlek, hell! Du, som är stor i Norden ; Du, som ej lefver för en qväll Och-bor ej blott i orden! Du, i hvars lågor Signe föll Till aska — och sitt löfte höll Mot Hagbart in i döden! Det är för dig jag dricker nu; Vårt mod, vårt hopp, vår tröst är du I mörka framtidsöden.