Aftonbladet – 20 januari 1864, sida 3

Till redaktionen of Aftonbladet. Kngd i Dec. 1863. De sednaste veckornas evenement och brän nande samtalsämne här å orten har utgjorts a det s. k. geppträdet? mellan landshöfdingen ba ron Sköldebrand och lasarettsläkaren dokto Karlberg ; och emedan man har ensidigt kasta sig öfver baron Sköldebrands förkastande, så vill äfven jag omsider begagna min rätt son medborgare, att döma öfver det som timati mir ort. Jag vill dock ej egentligen döma i saken ty det är ännu för tidigt. Jag villnwutala endas reliminärt om personerna, och söka att förllar det passerade. Dermed nog ifrån min sida tills vidare. Hvad då först angår doktor Karlberg, så er kännes allmänt att han är i hög grad aktnings värd, både som medborgare och som tjensteman. Blott det har man sagt emot honom, att han är väl mycket öm om sitt oberoende. Oväldiga personer erkänna ock allmänt at baron Sköldebrand är i lika hög grad aktnings: värd, både som medborgare och som tjensteman. Men — hafva de tillagt — han är i tjenste. ärenden så katoniskt rigorös, att han derigenom har någon gång synts vara nästan despotisk. Likväl — heter det — har hans stränghet: alltid haft ädla motiver, fastän de stundom klingat hårdt för veka, t.o, m. kanske bortskämda, öron, ty baron Sköldebrand har sagt dem, rent ut, att embetsmannens pligter, i och för tjensten. måste stå främst af allt. — Ders bör det gå som et urverk — lärer han ha sagt — kanske är det för den skull som han har velat — och vill att urverkets motor skall noga åtlydas af de underordnade hjulen. Så ungefär, har jag hört baron Sköldebrand bedömas och sågan framstod han äfven för mig, då jag. för första gången besöxte honom (i nysslidne Oktober månad). Det gällde då för mig, att infria ett äldre löfte, eom dock ej kunde infrias annorlunda än genom ett personligt besök hos baron Sköldebrand, och ett slags förbön för en nödställd, underordnad tjensteman, hvars väl eller ve då beredde på baron Sköldebrands — barmhertighet. Den felaktige tjenstemannen har baron Sköldebrands goda hjerta att tacka för det att han (den underordnade) , slutligen kom i tillfälle att hädanefter ställa sina tjenstepligter främst. — Jag hörde då baron Sköldebrand uttala desamma, katoniskt allvarsamma, åsigter, efter hvilka man hade sagt mig att han tjelf handlar och vill att alla statens tjenare skola rätta sig; och jag kan icke annat än gilla dessa åsigter, äfven om desamma torde någon gång hafva fört hr barenen längre fram än man nu för tiden i allmänhet önskar. Men mar hade bort — och man borde betänka att baron Sköldebrand öfvertog styrelsen af ett län, der ultra tiberalismen var och ville vara gällande i alltför många stycken — icke minst i frågor om den underordnade kronobetjeningen; och detta baron Sköldebrands arf ifrån företrädaren, hade sin giltiga grund deruti. att denne var, under sin sednare styrelseperiod, en persona ingrata å allerhögsta ort. Derifrån dennes slutliga oförmåga att kunna vara en blott hjelplig landshöfding. Derifrån flera af de mot honom, hr Nerman, spunmna och i verket satta kabalerna. Derifrån äfven hr Ner mans oförmäga att hålla i behörig ordning sin underordnade kronobetjening — Det var mot dessa oordningar som baron Sköldebrands allvar först gjorde — och måste göra sig gällande. Men — huru skreks det icke deröfver ! I. Mot tjenstemän i allmänhet har baron Sköldebrand städse varit allvarsam. — Han har fardrat bra mycket — har det blifvit sagdt; och måhända har det någon gång varit så. Men — då nu regeringen har, på sednare åren förskaffat sina tjenstemän, så lägre som högre, flera, i jemförelse med andra statsborgare, nästan afundsvärda löneförmåner m. m., hvarigenom hrr embetsmäns samhällsställning nu är utmärkt fördel aktig, så bör man väl icke alltför strängt bedöma den, som icke blott vill att statens underordnade tjenare skola vara äfven sina medborgares tro tjenareX, utan som ock sjelf har varit det, på ett så oegennyttigt och samretsgrannt, om ock någon gång katoniskt, sätt, som baron Sköldebrand. Jag, som skrifvit detta, alldeles proprio motu, jag har aldrig begärt och aldrig åtnjutit nägra slags gracer af baron Sköldebrand. Men mig har velerfarits rättvisa genom honom; och jag tror att ganska få personer här i länet halva skäl till ett motsatt yttrande, om ej kanske för något särskildt, emstaka tillfälle. r -m