Aftonbladet – 20 januari 1864, sida 2

orsakade Vincenzo ett plötsligt stygn af smärta. Han sade sorgset: cHvilken förändring än må ligga i mitt yttre, så ber jag er dock tro att mitt hjerta ej blifvit förändradt, signora.t Ja, det är jag säker om att det inte harX, sade Rosa med en viss värma; och inte har mitt heller, det kan jag försäkra dig. Jag är mycket, mycket glad öfver att se dig här tillbaka igen; men det får jag säga dig, att du såg mycket bättre ut i din seminaristdrägt. Är det verkligen sannt att du inte ämnar bli presi? Hvilken skada! Hvarför skulle det vara skada?4 sade Vincenzo; tvärtom tycker jag att det borde vara ett skäl för er, lika väl som för mig, att vara glad öfver att jag i tid upptäckt min bristande kallelse för kyrkan. Årdet inte tio tusen gånger bättre att vara en bra lekman än en dålig prest?4 Ja, jag vet inte — jag förmodar väl det4, sade Rosa, långt ifrån öfvertygad. Vi skola fråga don Natale. Men det var sannt, nu måste du förklara sista delen af ditt bref till roig. Jag har inte kunnat bli klok derNi påminner mig, sade Vincenzo, i det han uppdrog börsen och uppvecklade det papper, i hvilket den omsorgsfullt varit insvept, Satt jag har någonting att återställa ill er. Se här är er Börs. Hvarför ger du mig den tillbaka? Hvarför behåller du den inte? Behåller den! utropade Vincenzo. Jag skulle vara alltför glad om ni tilläte mig att vöra det. Men som jag inte höll mitt löfte, att tvinga del Palmetto att lemna den. till: raka, så ansåg jag mig inte ha rättighetatt oehälla den. Nå ja, svarade Rosa, fom ditt samvete ir så ömt, så gör jag dig härmed ännu en