Aftonbladet – 19 januari 1864, sida 3

MEM Rea träffande förändringar blifva särskildt kungjorda, torde den vidtagna förändringen anses både befogad och ändamålsenlig. boss meeektanre— vd ej z Två sjelfmord. I går förmiddag anträffades f. bagarmästarer Carl Andersson hängande vid en bjeike i en vedbod uti huset n:r 9 Wollmaryxkullsgatan, der Andersson var boende hos en arbetskarl vid namn Wessman. En qvinsperson, hvilken först upptäckte händelsen, skyndade till vaktkontoret för att göra anmälan. Då polis tillkom och nedskar den hängde, var liket ännu varmt, hvadan det ansågs att Andersson kunnat räddas, om han blifvit nedtagen med detsamma han af qvinnan varsnades. Andersson har i lifstiden gjort sig känd för en redbar och hedrande vandel. På sednare åren hade han, efter att hafva uppsagt sitt burskap, arbetat som gesäll; men blef under sista tiden så svag och orkeslös, att han icke längre förmådde arbeta, hvarför han befann sig i en en särdeles nödställd belägenhet. Andersson, som var 60 år gammal, har under flera år lefvat skild från sin hustru, som lärer vara bosatt i Wenersborg. Sjelfmordet antages uteslutande vara föranledt af det bekymmersamma i hans ekonomiska ställning. Ett annat sjelfmord, äfven medelst hängning i en vedbod, försiggick i går eftermiddag kl. mellan 4 och 5 uti huset n:r 9 Reparbansgatan å Kungsholmen. Denne andre sjelfspiling var arbetskarlen Johan Erik Westerlund, hvilken en längre tid varit supig och oregerlig till lynnet. Under rusigt tillstånd hade han flera föregående dagar yttrat att han skulle taga lifvet af sig; men såväl hans hustru som andra personer, hvilka hört dessa yttranden, trodde dem blott vara löst pat Westerlund efterlemnar hustru och ett något öfver årsgammalt barn. oo Enligt hvad man inhemtat afett par i Posttidningens annonsafdelning den 9 dennes införda diariibevis har majoren G. M. Stjernsvärd dels hos K. M:t anfört besvär öfver Svea hofrätts utslag den 2A sistlidne December, i fråga om klaandens skyldighet att iakttaga personlig instälelse vid Sollentuna häradsrätt, dels hos justitieombudsmannen begärt åtal mot t f domhafvanden i nämnde häradsrätt, v. häradshöfding E. Fischer, såväl för det af rätten fattade beslut att majoren till nästlidne slutting skulle genom kronobetjeningens försorg inställas, hvilket, då majoren fortfarande var riksdagsman, af honom antages stå i strid mot 78 S riksdagsordningen, som äfven för det häradshöfding Fischer skulle uppskjutit sluttingets hållande öfver laga tid, samt slutligen för ar Fischers sätt att den 2 sistlidne Oktober handlägga rättegången. — Vi omnämnde för någon tid sedan. att rättefång uppstått mellan magister O. P. Hamberg, kärande, samt fabriksidkaren O. W. Hultman, svarande, angående återbekommande af en vexel 3 1621 rår rmt, som Hamberg, sedan vexeln ånyo blifvit af svaranden utställd, yrkade återfå, emedan han påstod att ban en gång förut inlöst densamma, eller lemnat Hultman full valuta till dess inlösen. Detta mål har sedermera ånyo förevarit vid rådhusrätten, då hr Hultman om saken afgaf en längre förklaring, hvari hufvudsakligen omförmäles, att den af Hamberg hos rätten till stöd för hans anspråk företedda kontokurant var ofullständig samt alldeles icke bevisade rättmätigheten af Hambergs påståenden, eller utgjorde någon fullständig redogörelse öfver Hambergs och Hultmans gemensamma affärer, enär nämnde kontokurant endast upptog Hambergs kredit hos Hultman eller firman Hagman Hultman, men icke hans debet. Orsaken till ifrågavarande kontokurants utfärdande uppgifves i förklarinen ha varit Hambergs önskan att specielt få se furu deras vexelaffärer stodo. Kontokuranten utgjorde alltså endast en tillfällig promemoria, hvaraf dock ingalunda följde att Hultman häftade i skuld till Hamberg för vexelns belopp, eller att Hamberg var berättigad att äterfå densamma. I förklaringen omförmäles vidare, att parterna haft betydande affärer med hvarandra, i följd af de leveranser, som svaranden gjort till käranden, dels af arbeten för hans betsmanstillverkning, dels för andra mekaniska tillverkningar. På grund af särskild öfverenskommelse hade avaranden upplagt särskildt konto för de förstnämnda aflärerna. hvilket förklarar orsaken till, att tvenne olika räkningar för till en del samma tid blifvit utfärdade. Härefter Jemnades en redogörelse för parternas vexelaffärer, antydande att dessa gjorts för gemensam räkning, så att trassenten Hultman tagit en viss summa och acceptanten Hamberg en del af det belopp, för hvilket vexlarne blifvit diskonterade. För hvad Hamberg sålunda bekommit, har han blifvit debiterad, men krediterad för hela vexelbeloppet, hvilket naturligtvis i räkenskaperna åstadkommit någon konfusion, likeom vid frågan om vexlarneg inlösen. Fyra räkningar åberopas härefter, hvilka förklaras ha blifvit Hamberg delgifna, och fäster svaranden rättens synner uppmärksamhet derpå, att Hamberg icke är debiterad i nämnde räkningar för inlösen af omtvistade vexeln å 1621 rdr, fastän den i den till bonom lemnade promemorian upptogs, för att visa huru deras gemensamma vexelaffärer stodo. Af förbemälde räkningar inhemtas dessutom, att det icke lär vara Hultman, som häftar i skuld till Hamberg, utan tvärtom. Stutligen yttras, att som den omtvistade vexeln är i tredj je mans hand, så kan Hamberg nu icke få inlösa den hos Hulcman, men deremot föri klarag, att svaranden aldrig undandragit sig att betala hvad käranden, vid en vidräkning parterna emellan, kan hafva till godo, likasom svaranden säger sig genast vara villig, att, om det skulle visa sig det käranden sålunda egde någon fordran hos honom, genast godtgöra detta genom inbetalning till vexelinnehafvaren och afskrifning å vexeln. ärefter anmärkes Hambergs förfarande, ati icke till. rätten hafva inlemnat den fullständiga kontokuranten, som han erhållit och som upptager parternas affärer i sin helhet, utan endast : åberopat den förbemälde promemorian öfver deI ras vexelaffärers ställning. i Hamberg anförde till bemötande af förklaringen, att de af Hultman åberopade räkningarne I öfver leveranser m. m., hvilka Hamberg redan fått emottaga, icke anginge ifrågavarande sak i och icke borde dermed sammanblandas; att, om vidräkning mellan parterna hölles, det skulle visa sig, att Hamberg på öfriga affärer icke hade någon skuld till svaranden; men om så vore, I ville han betala detta. Men då har trodde sig i ha styrkt, att han redan lemnpat full valuta för iden omstämda vexeln, ansåg han sig, utan hinI der af parternas öfriga affärsförhållanden, böra . äterbekomma denna. Målet öfverlemnades härefter till domstolens pröfning och skulle afdömags den 11 dennes, men ; dessförinnan hade hr Hamberg till rätten inlem ) nat en skrift, hvari han, med bestridande af de ; räkningar, som br Hultman förut ingifvit, an; häller att, på det rättens omdöme ej mätte vilseiledas, få på förhand, innan dom faller, fästa dess uppmärksamhet på, att Hamberg om be. rörde räkningars riktighet icke blifvit hörd, eler I lemnats tillfälle sig yttra, att det således icke heller vore utredt, hviskendera af parterna, obe : roende af den utaf Hamberg betalade vexein, ; hade att fordra af den andre. Härjemte bifo:gades Hultmans slutkontokurant öfver parternas gemensamma affärer, hvari äfven den omtvistade I vexeln finnes upptagen. Denna sluträkning, på, står Hamberg tydligen ådagalägga, att om Hi It