Aftonbladet – 18 januari 1864, sida 1

08 nu ett slut, ech sångarne tystnade; TOP vå den eller den sången hördes öfverallt bland lederna. Vincenzo tog nu upp Pio Non0o8 hymn. SNej, nej, int. den!4 ropade uskilliga röster. Såsom ca ridderlig vän och bundsförvandt instämde nu Ambrogio f alla krafter i den nämade sången. Två Her tre af de närmast stående föllo äfven n, och oppositionen bief allt mera stark och högljudd. Ett starkt knotande sorl och op ar tvi vilja inte ha den! nära qväfde ymnen, i trots hvaraf Ambrogio och Vin:enzo jemte några andra fortforo att sjunga len. Härpå trängde sig en ung man — ydligeo en af anförarne — fram dit de wodo i eentern och frågade i myndig tom vem som hade börjat Pio Nono-hymnen. Det var jag4, sade Ambrogio. Det var jag, sede Vincenzo nästan i amma andetag. Var då så god och upphör dermed4, ade den unga mannen, Seller i annat fall emna vårt säilskap.4 Får roon inte sjunga hvad man behagar ett fritt land?4 frågade Ambrogio. 4Jo bevare, ni må gerna sjunga hvad ni ;ehagarZ, svarade den unge mannen höfligt; men inte ifall Ri vill stanna qvar bland ss! Vi ha med flit uteslutit den bymn, om ni tyckes omhulda, och ert forifarande iermed i våra leder kan inte aunat än räcka oro och split. Vi vilja gerna ha er vårt sällskap, ifall edra äsigter äro öfvernsstämmande med våra; men i annat fall rore det bäst ott vi ekildes... En dånande trumrmhvirfvel gjorde ett slot på striden, i det den åstadkom en fullkom. ig upplösning af skeran; en hvar spran uller om baller åt det böll der larmet