Aftonbladet – 18 januari 1864, sida 1

repat hans ord, men omöjligt — de kunde icke tala; de kastade sig i stället i hverandras armar och snyftade likt barn. Vi ha det, burra!4 utbrast slutligen Am brogio. eHädanefter skola alla blifva af ett och samma sinnelag, tillade Vincenzo, icke minåre exaltered. Det är så redan — har ni inte ögon och öron? Ser ni inte huru en gemensam känsla of förtroende och tacksamhet lifvar hela denna folkmassa? Låt oss stanna vid detta car och få någonting att klara våra struper med; eget nog att goda nyheter qväfva en mera än vägdamm och göra ens ben så svaga och vacklande som rör. . Det var icke lätt att bland hela denna messa af menniskor upptäcka ett parlediga siclar utanför det caf, som Ambrogio hade utsett till bvilställe. Men sedan de slatligen lyckats deri samt skaffat sig något att äta och dricka, återfiogo våra båda unga volontärer snart det fulla bruket af sina tungor och inläto gig i ifrigt samspråk med sian granvar; och då men fick veta att de voro or komna och stlunda lämpliga subjekt för mottagande af de stora nyheterna, koramo de snart i besittning af alla både officiella och icke oficiella underrättelser, som med delades dem af ett dussin villiga berättare, pllesamman taande på en gång Äfven med afdrag af alla oundvikliga öf verårifter voro tiduingarne i hög grad fröjdefulla. — Peschiera hade gilvit gig efier knappast fjorton dagars belägriog; trettio tusen österrikare hade blifvitslagna af aderton tusen piemontesare — sådana voro de båda stora händelser som hode inträffat samma dag, den trettionde Mej, den lyckligaete dagen uuder 1848 års fälttåg. Väl mände de italienska medborgarnes kjerten