Aftonbladet – 18 januari 1864, sida 1

de undrade hvad det kunde vara och jem jörde det med brusandet af en öflägsen tröm, eller, måhända snarare, med en stor Ikmassas sorl; men det var icke sanvolikt uti Novara, som äfven vid ljusan dag var en tyget och stilia stad, skulle vara uppe och rörelse vid en så sen timme på natten. Då de kommo närmare hörde de tydligen öfver det orediga sorl, som först hade nåt: deras öron, bestämda ljud, som omöjligen kunde komma annat än från menskliga sirupar. SDet är visst någon eldsvådat, sade Amorogio. sEller en fest, invände Vincenzo; jag kan se någonting liknande en illumination på afstånd.4 De skyndade sig nu framåt och kommo till ett siort hus med ljus i alla fönsterna; derpå sågo de ett andra och ett tredje och eå videre, alla mer eller mindre illumiverade. Emellertid bl f ljudet af röster och trampet af fötler allt mera tydligt; och men kunde pu lätt urskilja melodieroa till nationella sånger och emellsnät äfven sjelfva orden. Följande dessa ljud, kommo våra båda glingar, helt antådda, mindre af trötihet, än at orolig ifver alt få höra någon stor uilldragelse, in på eit stort torg, så ljust som om det varit midt på dagen. Detta var synbarligen sjeltva festens brängpunk Vändande sig till den första person de mö te, frågade nu Vincenzo och Ambrogio ifrigt hvad som var orsaken till alla dessa fröjdebetygelser. SHvar i Herrans parsn komma ni Urån?? sade den persoa, som de hade tfråsat, i en ton som rästan föreföll uppbrogt. Peechiera är integet; en stor seger är vunnen vid Goito. Italien för evigt! De båda vännerna skulle gerna hafva upp