Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 3

SVIS PREUCSPGICI, AVI AVIUIRTL HTBAES BTBv sinne tycktes hafva ett god naturlig resonansbotten. MI Dahlqvist bar en fin och spenslig -gestalt, ett godt och uttrycksfullt, ehuru icke regelbundet ansigte. Hennes åtbörder voro natursanne, enkla och behagfulla, hennes stämma egde styrka, mjukhet och en viss sympetetisk dallring. Hennes framsägande af rollen röjde godt förstånd och varm känsla. Det dröjde icke länge innan dessa egenskaper visat sig och redan efter hennes första scen belönades hon med b!omsterbuketter. Det är uppenbart att en så snarfärdig hyllning gällde dottern, men hvad debutanten sålunda tagit på hand skall måhända skådespelerskan en dag gälda gerom att förkofra det ärfda konstnärsnamnets glans. Det må, om man så vill, röja nog mycken patriarkalism, men är ju dock vackert att sålunda blomsteretrö de första stegen på en bana der rosorna visst icke annars sakna sina törnen. Måhända hafva dessa törnen någongång stungit ml Dahl: qvista ännu späda fot redan långtinnan hon sjelf beträdde tiljan; men kärleken till konsten går lättare i arf än ett life erfarenhet. En debutant kan ofta med skäl beklaga sig om ett lärospån inger allt för stora förhoppningar, men visst är att om mill Dahlqvist utvecklar sig till en tragisk skådespelerska af någon betydenhet,så har hon att inom denna branche fylla ett stort rum, som på vår scen för närvarande är ett tomrum. För öfrigt har sammå teater under någöh tid bjudit på eit gammalt Birch-Pfeifferskt skådespel En Familjs, som under temligen stora anspråk för till torgs en krass prosa, uppblandad med några i sceniskt hänseende lyckligt funna situationer. Genren är känd. Det är synnerligen betecknande för vissa författares estetiska och moraliga instinkter, att intet är så i grunden skeft och vidrigt som deras typer för mensklig fullkomlighet. Se blott denna gamla familjemoder som i pjesen spelar rollen af Guds försyn. BSjelfva hennes blygsamhet är icke annat än en maskerad sjöltförgudning, till den grad är hon en typ för oförvitlighet i det yttre och krass egoism i det inre. Men författarinnan är sjelf fulikomligt dupe af sitt eget missfoster. Det kan ju icke heller blifva annorlunda. Der en tacksam roll gäller allt, der gäller karekterens inre sanning föga. Denna roll är en teatralisk paradhäst, som så många andra af denona genre, och erkännas bör att fru Wenzbom bestiger den med mycken framgång. MIIl Sandberg förtjenar beröm för sitt spel såsom en, i olyckan bepröfvad ung maka, och mll Åberg presenterar sin figur såsom en oskyldig och älskande ung dansös, dock skulle oskulden icke förlorat, men illusionen betydligt vunnit, på störra trobet i kostymen.. Öm karlrollerna i ett skådespel at fru Birch-Pfeiffer är i allmänhet ej mycket att säga. HrDeshlqvist, den äldre brodren, är en sniken och skenhelig bot i gröna glasögon, och hr Fredriksson, den yngre, är i grunden en ädel gosse fastän ett flärdens barn. I går afton gaf hr von Schantz sin sista konsert i hr Berns salong vid Berzelii park. Då man känner hvilken populeritet dessa musikaliska aftonnöjen åtnjutit, kan man på förband göra sig en föreställning om den stämning, som vid tillfället var rådande i den inda till trängsel fullsatta salongen: Programmet var, såsom vanligt, uppsatt med gedigen och lättare, eller om jag så får kalla det, konversationemusik i en behagligt ordnad omvexling. Jemte ouvertyren till Figaros Bröllop, Webers Jubelouyverture och Gedes Ossianouverture, fick man höra åtekilliga af dessa pölkor och velser, i nvilka, efter pompösa och känslofulla introduktioner, som på ett nästan komiskt sätt tyckas effischera något riktigt storartadt, de svingande och lättfotade rytmerna -sluiligen taga ut sin rätt och Jocka, isynnerhet de unga damerna, att i inbillningen följa deras hvirflande lopp. Man ser det på den le ende minen och på hufvudets taktmessiga rörelser. Några KLieder obne Worte eller fjertnupna idyller saknas heller -aldrig; .omma de ej förr så komma de på programmets n:r 11, hvilket alltid står tomt för att kunna fyllas enligt publikens önskan för tillfället. Det är vid detta nummer, som allmänheten blifvit van att ständigt äterböra sina älsklingsstycken, Bachs idyller, Björneborgarnes marsch 0. 8. v. Att Björneborgarnes marsch skulle fram i går, det var då gifvet.. Den måste gifvas på np:r 11 och sedan om igen på slutet. Hr Schantz är en skalk, som förstår att knipa publiken. Det var en lyckad och humoristisk id att såsom siutoummer gifva Haydns Afskedssymfoni. Efter ett kort presto4 för full orkester inträder ett adagio, under hvilket den ena af orkesterns medlemmar efter den andra slår ihop noterna och pgifver sig af; det hela slutar i ett bortdöende piano, sedan kapellmästaren icke bar qvar vid sin sida mera än tvenne fioler. . Detta humoristiska afsked senterades. lifligt, och under stormande bifallsrop måste hr Schantz förs nyade gånger framtrända, slutligen omgifven af hela sitt kapell, för att ännu en gång tillfredsställa det Högljudda ropet på Björneborgarnes marsch. Hvad tänkte hr Berns: vid detta afsked, som han bevittnade från sin disk i buffet: rummet näst intill? Och hvad tänkte hr Berens förötrigt, när ban beslöt sig för att från sin lokal förvisa dessa billiga, anspråkslösa och förädlande aftonnöjen, som pu i snart ett halt år befolkat hans salong och fyllt hans fickor? Han lärer hafva beklagåt sig öfver att åtgängen af spirituoså icke varit så stor som vid SfröjderX af det slag, som så träffande benämnes med det cyntska binamn de i den upsaliensiskea universitetsstaden förvärfvat sig. Men om: hr Bes rens tror att han i längden skall förljena mera på att degradera sin lokal till harpolåt; taratschim och , bundfröjder (må ordet förlåtas mig), så iruktar jag att br Bes rens gjort såsom gumman i fabeln, då hon i fåvitskt hopp om en stor skatt dödade den höna, som dagligen värpte henne ett gyllene ägg. Hr Berens bevägenbet för slik fröjd har redan väckt berbitigad förargelse, då ban i verandan utanför konsertsalongen in höst en miserabel kättmusik af ofvan an tydda art, hvilken ståöndom till och med störande blandat sina toner med det Schanti