Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 1

denna mängd af vagnar af alla slag, at flockar af hästar och mulor, af ryttare och fotgängare, helt förklarlig. Större delen af dem som gingo till fots utgjordes af soldater; och Vincenzo märkte med glädje att koappast en enda civil gick förbi en uniform, antipgen ensam eller i grupp, uten att han helsade hoaom med ett bjertliet uppmuntringsrop. Många af invånarne i de hus, som lågo här och der utåt vägen, afvaktade, med vinbuteljen i hand på sina trösklar, soldaternes ankomst, hvarvid de gingo dem till mötes och bådo dem dricka och förfriska sig. Större delen af militären såg glad och lifvad ut och ejöng i ehorus under det den vandrade framåt — det var endast ett ringa tätal, som tungt släpade sig framåt eller satt med ett trött och nedelaget utseende vid vigkanten. Au komsten af en regeringskurir, ilande förbi i en schäs, eller sprängande framåt på häst ryggen, underlät aldrig att uppväcka en allmän entusiasm; glada skri, burrarob, viftningar med hattar, mössor och tschakåer helsade budbäraren, i det hvar och en tog för afgjordt att ban ej kunde medlöra nögot annat än glada nyheter. Den förströelse, som det rörliga lifvet på vägen erbjöd ygra båda vandrare, gjorde det för dem till en vida lättare uppgilt att raskt och oförtrutet vandra framåt; förändripgen från den förra tystnaden och ensamheten till detta glada och bulirande lif uppfriskade deras lifsandar. Emellertid voro de nog försigtiga att icke gifva viga för någon af derad medvVandrares vänliga inbjudningar till sällskap, på det att icke i det ögonblick, då ljudet af hjul i deras närhet tvarg dem att dölja sig, deras rörelser skulle blifva hindrade eller uppväcka några miss tankar. Till följd ar den lived silinösstäröningeh och den tilltagande förtroligheten med faran började dock deras förra vek samhet något att slapnas, och mer än en gång trätfäde ett, olycksbådande buller al hjul deras öron, uten att de egnade detnå