Aftonbladet – 16 januari 1864, sida 1

annat än vördnadsfull ton, hved gör väl fäderneslandet för mig, att jag skulle gifvo det min mans och mina barns fars lif Fä derneslandet, kantänka! Fit fattighus att dö uti, såvida der finns någon ledig vrå — det är hvad fäderneslandet ger mig och så dana som jag. Vincenzo ämnade svara; men Ambrogio knuffade på honom att han skulle tiga och sade derpå sjelf till qvinnan: Min kära vän, hvad tjenar det till att reta upp er så der? Ganska sannolikt kommer inte er man att behöfva lemna er; men om det värsta skulle hända, och er man och andras män skulle bli kallade till tjenst göring, så kun ni lita rå att kungen och regeringen och allmänheten inte lemna de stackars bustrurna utan bjelp, utan bispringa dem och deras barn medan de äro i sak nad af sitt naturliga stöd.4 Qvinnan blef något lugnad af denna försäkran, hvilket utgången också bekräftade. Atta timmars besvärlig vandring ptan ett ögonblieks sömn hade till den grad uttröt tat de båda ynglingerne, att de började olcka på sina stolar. Då värdionan märkte detta, förde hon dem till familjens sängkaåmmare, det enda rum der det fanns en säng, och der bad hon dem lägga sig ned och hvila så länge de behagade. Sedan de bedt heone att ej låta dem sofva mer än ett par timmar, kaetade de sig, klädda som de voro, på sängen, och inom få minuter voro de tungt insomnade, KAPITLET XII. En händelserik dag. Kloekan var nära fem på eftermiddagen då Ambrogio veknoade af sig sjelf oeh upp: väckte ein sofvande kamrat, Qyinnan ursäktade sig, för att hon ej hållit sitt löfte och väckt dem Hidipare, dermed att de hade sett så tröt:a ut och sofvit så godt, att hon ej haft hjerta att störa dem. Ej heller Kunde Ambrogio förmå sig att förebrå den