namn; det är å andra sidan visst, att der gamla sagolika förtolkningen af namnet Lodbrog (hvilken herr Worsase på god tro aecepterar), icke heller gör det, så framt man icke skulle vara nog skämtsam att bemärka, det ett par ludna benkläder lika väl torde kunna göra tjenst såsom härmärke, som St. Mårtens öfvannämnda kåpa. Herr W. finner sig för öfrigt ieke sjelf tillfredsställd med byx-etymologien i dess naiva ursprunglighet; han fasthåller ordet, sådant det förekommer i sagan om Ragnar Lodbrok, men han utvidgar dess betydelse och det är möjligt, att ban härvid, alldeles oberoende af frågan: Lodbrog, kommer lösningen af ordet Dannebrog närmare, än någon förut. Af några egendomliga, med Sbrogt sammansetia, ord i det jylländska folkspråket, några analogier i frisiskan och ändtligen enännu i deg i det danska sjömansspråket brukad benämning, drager han nemligen den slutsats, att det ofvannämnda dunkla ordet icke endast och uteslutsnde haft betydelse af ett stycke benkläder, utan af ett siycke tillklippt tyg 4 ullmänhet. I denna förklaring är det åuminstone rim och reson. Det franska tdrapeaus betyder också egentligen ett skynke, ett tygstycke af drap som väl icke är byxor, det är sannt, men — ett lakan! Vi böra icke sluta derna lilla uppsais utan att nämna, det på det gammalnordiska musget i Köpenhamn förvaras en fanespeis af släl med förgyllda sirater i österländsk stil på röret eller hylsan, deri fanestängen varit inpassad. Fredrik VIerhöll i böran af detta århundrade denna relik ef en irbar borgare i Kiel, hvilken utgaf den för utt hafva tillhört den redan då från Kiel försvunaa urgamla dannebrogen. Det är omöjigt att nu säga hvad grad af sanning som san ligga i denna evgifvelse: förhölle det ig riktigt, skulle man måhända här gå åtniastone en återstod af det banr, som feldt fra Himlen ned, Orvar Odd,