nämning; det är händelsen med de fleste nationers färger och flaggor. Bruket af vissa märken, tjenande till at I hålla de krigiska skarorna tillsammans och Jofta liksom i en bild återgifvande ett viss härskri, en lösen, ett helt program, går till baka till de äldsta tider. Guld-eller silfver. örnen, buren på en lans framför de tätt slutna legionerna, var sålunda under århun. draden det bildliga uttrycket för hela ro. martolkets krigiska och till verldseröfring sträfvånde nationalanda; korset blef sålunda gednare, icke ett visst folks, utan en hel hi storisk epoks program. Den högburna stån: en, med ett emblem på toppen, var för öfrigt icke absolut dep äldsta formen, den hängande I vimpeln och fanan voro åtminstone i österländerna af äldre datum. En del galliska stammar begagnade ursprungligen en märkestång efter romerskt mönster, med ett svin Ttill. emblem; under medeltiden var länge Sankt Mårtens blåa kåpa (la chape de S:t MartinX) det franska baneret; derefter antog Iman i stället Saint Denis röda fana, hvilken i sjelfva verket synes hafva varit detsamma, gom den redan under Carlovingerna högtbeprisade oriflamman, röd med gyldene liljor. (dessa sednare dock först något sednare tillkomna). Den så berömde galliska hugpent förskrifver sig först från 1600-talet och tros egentligen hafva en ordlek att tacka för sin värdighet som nationel symbol (dock nästan uteslutande använd på medaljer och dylikt och så till vida ej, strängt taget, hörande till vårt kapitel) ; efter Turennes stora segrar öfver spanjorerna i Flandern år 1665 preglades nemligen en minnespenning, föreställande ett lejon (det spanska), flyktande för en tupp, med omskrift: Cantax fugat4 (gallust underföretådt); för hvar man, som kunde så pass latin, att han visste det orordet gallus4 betyder både fransman och tupp, var sinnrikheten i kompositionen genast uppenbar. Under 1789 års revolution upphöjdes den s,. k. galliska tuppen åter till en viss symbolisk värdighet, men förträngdes snart af de romerska örnarne på Napoleons fanor. Den tyska nationen bar aldrig varit så enig och samlad, att den egt en verklig folkfana, de tyska färgerna existera icke; den Ssvart-röd-gyldene4 fanan är ännu idag lott en fantasi-dekoration, och redan om ordninger mellan dessa trenne kulörer hafva vidtutseende strider varit förda inom das einige Deutschland4 och har mycken doktrinär skarpsinnighet blifvit förspilld.. Under medeltiden begagnade hvetje liten tysk hertig istället för fäna ett fladdrande band, fö stadt på ett spjut; på tidens barbariska latin kallades detta tbanderiumX, hvarafsednare uppstod ordet baner. Under den nordiska hednatiden, så länge rikena voro delade mellan en mängd landskapskungar . och så länge hvarje viking utgjorde en liten sjömakt för gig, kunde det naturligt nog icke bli fråga om någon gemensam netionel fana eller flagga. Hvar och en fylkeskonung förde utan tvifvel ritt sär skilda. märke efter tycke och smak; hos våra förfäder tyckes dock korpen. (Odins fogel) åtminstone under en vises tidpunkt hafva varit allmännare använd såsom emblempå stridsbanren eller, i analogi med örnen hosromarne, såsom stridstecken, fästadt å ett spjut eller en stång. Ånnu i slaget vid Hastings 1066 synas norrmanerna hafva fört i sin hufvudfana en fogel (auktoriteter bärför äro afbildningarne på den märkvärdiga Bayeux: tapeten.) och denna fogel kan åtminstone hafva föreställt en korp, ehuru vi nödgas medge, att det af en något mera skeptisk granskare kan med framgång förfäktas, att den lika gerna föreställer en hök, kråka eler falk, enär figurens teckning är i hög grad. enkel och naiv och dess färg dessutom numera temligen otydlig. I de gamla sagorna omtalas dessutom vissa speciella kungabanår, ett par med namnet Landförödarent (här möta vi sålunda fanor med eget namn), den norske kung Sverres berömda fana: tSegerflugan?, o. 8 v. Under medeltiden blef, såsom en följd at det allmänna deltaandet i korstågen, korsets tecken efterhand infördt i flera länders riksfanor: i England. uppstod då Sankt Georgs banår (hvitt med ett rödt kors), i Skottland den blåa fanan. med ett hvitt kors, 0. 8 v. Också hos 088 svenskar blef korset tidtals under denna period ; begagnadt som tecken på riksfenan (ett. rödt kors i gult fält), ehuru äfven andra fanor och benår omnämnas, såsom det bekanta undergörande S:t Eriks banår, förmodligen med-:det kungliga helgonets bild målad på duken, och ännu från Carl Knutssons tid omtalas (i Rimkrönikans berättelse om hans tåg till Skåne år 1452) både S:t Görans banår, ett annat med S:t Eriks och S:t Olofs båda bilder i, samt hufvudbaneret, som föreställde jungfru Maria med barnet midt i en solgissla?. (Det gula korset blef först allmännare antaget under Erik XIV -och Joban III, och ännu då med en högst varierande grundfärg; gult på blått såsom stående färger ären ännu nyare kombination.) Ungefär från samma period, som den, då man hör nämnas om korsets införande i den engelska fanan, eller början af 1200-talet, finner man dannebrogen första gången omtalad. Dess historia börjar med en legend. Under Valdemar den Andres korståg till Estland och Liffand år 1219 — så berättas det — voro danskarne en gång nära att duka under för hedningarnes förtviflade och vilda anfell; den danske erkebiskopen Andäreas Suneson, com hade följt med konungen, låg