ställe der far min först kommer att söka mig. Och hvad skulle det tjena till att låta värfva oss? Vi skulle bara bli skickade till någon depot för att exercera och exercera, till dess kanske alltaramans vore förbi. Ja, anmärkte Vincenzo; men utan att lära sig exercis kan man inte bli en duglig soldat. Det finnes inte någon exercis så god som en verklig strid, sade Ambrogio med en helt förnumstig min. Jag vet att de kompanier, som kommenderas af major Griffini och kapten Longoni, och som nu äro i aktiv tjenstgöring, äro sammansatta af unge män af hvilka större delen består af studenter, som aldrig lärt sig exercera, men som göra sin sak förträffligt, och hvarföre skullevi då inte också kunna göra det? Vi gå in såsom frivilliga i ett eller annat kompani. Hvad säger ni om den saken, Vincenzo. Vincenzo hade föga förtroende för volontärer, emedan han hade hört herr advokaten ständigt yttra sig mindre fördelaktigt om deras disciplin och duglighet — alla män öfver femtiotalet hysa föga förtroende för volontärer — och ban skulle derföre föredragit att låta värfva sig till soldatiregulier trupp, men på samma gång var han icke känslolös för den händelsen att kunna få inträda i ledet utan en föregående tråkig och kanske lång förberedande kurs, under hvilken kriget kanske skulle sluta, då det med detsamma vore slut med all förhoppning om utmärkelse. Vincenzo var iden lyckliga åldern, då en saks rättvisa synes vara den säkrasle garantien för dess framgång; och som den italienska saken i hans ögon var rättvisan sjelf, kände kan icke det ringaste tvifvel om dess slutliga, ja, hastiga seger. Följaktligen gjorde han ej någon ny invändning, utan nöjde sig med att anmärka, att